Supertraditional Festival
Skansen, Stockholm 12 september 2026
Supertraditional är inte bara ett av Sveriges mest intressanta skivbolag, de arrangerar sedan några år tillbaka också en konsertserie i Stockholmsförorten Hägersten dit de bjuder in artister från både Sverige och andra länder. Nu är det premiär för deras egen festival, och även hit har de bokat artister som har djupa rötter i folkmusik men som också går sina egna vägar.
Festivalen utgörs av endast sju konserter men ingen av dem liknar varandra, vilket visar hur genomtänkta bokningarna är. De är utspridda på tre scener, och kvällen inleds på huvudscenen Galejan av norska Valkyrien Allstars. De börjar lugnt och stilla med trestämmig sång runt en gemensam mikrofon och med mjukt banjo- och gitarrplock och lågmäld stråkad kontrabas. Men när Martin Langlie ställer undan banjon och sätter sig bakom trummorna får konserten betydligt mer fart.
Erik Sollids egenartade tenorgitarrspel med synkoperat fingerplockande driver på tillsammans med trummorna, och Tuva Syvertsen är en lika självklar frontfigur som vanligt, och lägger dessutom in riktigt snygga syntljud och då och då en maffig orgel.
I några låtar gästar en av festivalarrangörerna, Anna Möller, på viola, och när Sollid dessutom drar till med en tung oktavfiol blir ljudbilden riktigt mäktig.
Tidschemat är mycket komprimerat, ingen konsert pågår längre än en timme, och flera äger rum samtidigt vilket tyvärr gör det omöjligt att gå på samtliga. Efter Valkyrien beger jag mig till Seglora kyrka där en konsert under rubriken Spelmanskyrkan lockar väldigt mycket folk. Kön utanför ringlar sig långt bort längs gångvägarna, och förmodligen får många inte plats.
Konserten består av ett antal solostycken av en hel rad utmärkta musiker som turas om, och inleds av Ale Möller på kohorn. Därefter följer bland andra mästersångaren Rostam Mirlashari och ackompanjerande Hiwa Khatib på handtrumman tombak, som alltid i riktigt fina sånger.
Norske mungigavirtuosen Kenneth Lien får till ett mäktigt driv i sitt solospel, och får i någon låt även sällskap av dansaren Leonora Danzi som rör sig genom hela kyrkgången. Möller växlar sin vana trogen mellan mängder med instrument, och med en kort uppmaning får han genast publiken att sjunga en bordunton som han sedan sjunger den grekiska Ipiros över med kraftfull stämma.
Än maffigare är dock finländska Päivi Hirvonen, som visar att hon definitivt inte behöver någon mikrofon. När hon först drar ner volymen på sitt fiolspel för att sedan börja sjunga och därefter trycka upp ljudnivån i rösten något oerhört nästan dånar det i hela salen.
Konsertens koncept är spännande och det funkar utmärkt med övergångarna mellan de olika medverkande, men allihop hade mycket väl kunnat göra egna konserter. Det känns nästan som slöseri att ta hit dem för att bara spela två, tre låtar var, och jag hade verkligen velat höra betydligt mer av var och en.
Sofia HK gästade The Tallest Man On Earth för duetten Overboda. BILD: Erik Augustin Palm
The Tallest Man On Earth inleder sin solospelning på Galejan med att knyta an till svensk folkmusik genom att spela en marsch på fiol, snyggt tolkad med riktigt mycket ornamentik. Därefter övergår han till akustisk gitarr och mer americana-doftande sånger. Han växlar mellan intrikat fingerplock och svängigt riffande och rör sig flitigt över scenen. Det hinner dock inte gå många låtar innan jag behöver ge mig iväg mot nästa konsert för att säkra en plats inne i Bragehallen, där kvällens mest spännande konsert väntar.
One Leg One Eye är George Brennan och Lankum-medlemmen Ian Lynch som väver samman irländsk folkmusik och berättande med elektroakustisk dronemusik, black metal och till och med noise, och är festivalens klart mest säregna bokning.
Duon gör en timslång spelning helt utan pauser, där den ena kompositionen glider över i nästa. De använder inspelade talande röster som dyker upp bakom elektroniska borduner, ljud och röster tonar fram och bort, och de få melodierna dyker främst upp i Ian Lynchs irländska säckpipa.
Irländska duon One Leg One Eye i Bragehallen. BILD: Erik Augustin Palm
Han sjunger också en sång, långsamt och nästan mässande, medan Brennan bakom sitt bord fullt med elektroniska apparater bygger upp ett muller som när det är som starkast bokstavligen får väggarna att skallra. Lynch har också en enorm uppsättning elektronik och dessutom en elektrisk vevlira för att skapa ännu mer kraftfulla bordunmattor, och duon lyckas gång på gång genom sina långsamma dynamiska skiftningar röra sig mellan påtagligt nedtonade avsnitt och extremt ljudstark noise. Det är en oerhört mäktig spelning, definitivt inte något för alla lyssnare men verkligen något i min smak.
Redan när jag efter denna upplevelse kliver ut ur Bragehallen högt upp på Skansen hör jag på avstånd inledningen av kvällens sista konsert. Givetvis avslutas denna festivalpremiär med flera av arrangörerna på scen i form av Sara Parkman och hennes band, och de har satt samman en komprimerad setlist med fokus främst på nya skivan Aster, atlas.
Salikons rosor börjar avskalat men växer något oerhört och när beatet till slut kommer igång spricker nästan Parkmans och körsångerskornas röster och de elektroniska bastonerna är så starka att de rimligtvis ger utslag på richter-skalan.
En duoversion av den traditionella Dickapolskan, spelad av Parkman och Anna Möller på resonanssträngade fioler, må förvisso vara akustisk men är också den makalöst intensiv, och vi får självklart också låtar som Vreden och Björnen. Sara Parkman vet vad hennes publik vill, och i flera låtar uppmanar hon till ”allsång på Skansen”. Publiken sjunger med full kraft, och på det sättet avslutas denna relativt korta spelning med Ing-Maries vals.
Programsättningen för denna festivalpremiär är som sagt mycket spännande (de konserter jag inte kunde se på grund av schemakrockarna var med danska Clarissa Conolly respektive svenska pianisten Shida Shahabi, och det bjöds även på spel till dans i ännu en lokal), men det finns alltså förbättringspotential till den fortsättning som jag hoppas kommer nästa år.
Det vore önskvärt med pauser mellan spelningarna så att publiken hinner förflytta sig utan att missa delar av konserter, men framför allt hoppas jag det går att lösa problemet med att merparten av publiken nu inte hade möjlighet att få plats i kyrkan och Bragehallen. Då finns alla möjligheter att detta kan bli en än mer intressant festival.
Text: Rasmus Klockljung
Bilder: Erik Augustin Palm
