Karine Polwart

När Karine Polwart blev tillfrågad att komponera något för Edinburghs kungliga botaniska trädgårds 350-årsjubileum, valde hon deras äldsta växt, en över tvåhundra år gammal palm från Bermuda (sabal bermudana) som motiv. En bidragande orsak till det var att ett beslut hade tagits att fälla palmen, som hade vuxit sig för hög för sitt tropiska växthus, och var för skör för att överleva en tillfällig omlokalisering medan växthuset byggdes om.

Windblown är både en hyllning till palmen och en sorgesång. Polwart ger palmen röst. Beskriver dess färd från Västindien, tacksamheten till trädgårdsmästarna som skött om den, och accepterandet av beslutet att bli fälld. Allt framfört med Polwarts typiska pragmatiska men starkt empatiska och lugna berättarstil. I både sång och tal.

Polwarts texter är små poetiska mästerverk. De berättar om tvåhundra år i en palms liv – om isolering, begränsningar, längtan, ömhet och befrielse. Men naturligtvis handlar det om så mycket mer: den mänskliga aspekten. Om hur vi kan ta bättre vara på avslutningarna i våra liv, och i vår trasiga och vackra värld.

Musiken har inslag av både svepande jazz och beslöjade folkmelodier, från det mäktiga till det gripande, framfört med säker hand och emotionell precision av pianisten Dave Milligan, medan medkompositören och ljuddesignern Pippa Murphy svarar för stämningsskapande inslag.

Windblown är djupt rörande och otroligt vacker. För mig är den utan tvekan Karine Polwarts finaste skiva.