Ville Syri

Att som förhållandevis ung och relativt okänd spela solofiol, helt utan komp, på ett album med nitton låtar är djärvt, besläktat med att gå naken på stan. Eventuella skavanker framträder tydligt. Nu är emellertid Syri en skicklig violinist, tonen är ren och låtvalet varierat. Här ges exempel på en hel del tekniska finesser vanliga i låtspel på fiol. Tonen är möjligen aningen vass och personligen föredrar jag därför låtarna där spelet utförs i de lite lägre registren. Det är inte alltid så enkelt att välja bort låtar men en sållning hade inte skadat. Dock finns det viktigaste i fiolspelet, känslan, oavsett mängd spår. Det märks kanske tydligast i avslutande Rörtången, ett stillsamt och vackert musikstycke av Syri själv och som enbart spelas pizzicato.