Amanda Arnborg & Erik Björksten

Amanda Arnborgs och Erik Björkstens skiva Moa & Harry består av egna tonsättningar av paret Martinsons dikter. Skivan har fina melodier och ger ett mycket proffsigt intryck även genom mixning/mastring, men arrangemangen imponerar mest. Arnborg och Björksten har lyhört arbetat fram en bitvis mycket suggestiv ljudbild som rimmar väl med framför allt Harry Martinsons diktning. Liksom hans poesi återspeglar arrangemangen både ett stilla, nordiskt vemod och något mer livligt, kosmopolitiskt.

Anna Rubinszteins vackra och unika fiolspel sticker verkligen ut på skivan, men även Arnborg och Björksten imponerar stort som musiker. Björkstens gitarrspel är avancerat och väl utfört utan att ta det minsta fokus från sången och texterna. Arnborg är i sin tur en mycket tonsäker sångerska som elegant förmedlar dikterna genom stor känslomässig bredd, utan att förställa sitt uttryck alls.

Jag hoppas få höra mer från Arnborg & Björksten men önskar då fler distinkta mollmelodier som i singeln Ensam kvinna. Denna stilsäkert arrangerade dikt av Moa Martinson kulminerar i ett sparsmakat parti där enbart Arnborgs röst och texten står i fokus. Då är jag helt trollbunden.