Lina Nyberg

Oavsett om hon skriver för storband, stråkkvartetter eller mindre sättningar är Lina Nybergs penna och sångliga uttryck omisskännligt, elastiskt, egensinnig, lekfullt.

Förra plattan, en hyllning till Kurt Weill, och lite av den Weillska anden har hängt med in på nya plattan Present, den 25:e i ordningen. Men det är fler andar på besök.

På Present har Sonja Åkesson mött upp Joni Mitchell och Ornette Coleman och bestämt sig för att ge lyssnaren en nattlig rundvandring i ett postbopokalypiskt avantgardistiskt nu-landskap.

Det absurdistiska bor granne med det sublima. Och det är inget märkvärdigt att små, lena stenar tittar upp och vakar över henne underifrån i karnevaliska Small smooth stones. Innan sången simmar ut i dadaistisk scat av uppbruten syntax innan saxofon och trumpet viskar en stilla bris.

Lina Nyberg rör sig fritt mellan det melodiska och improvisatoriska med böjda, utdragna stavelser, fonem och mer experimentella uttryck över till tonsatt centrallyrik. Kongenial med Kallerdahls, Danemos, Jonssons och Ljungkvists spel i en uttrycksfull, lekfull och egensinnig musik, merparten skriven av Nyberg.

Future öppnar med Lina och basisten Josef Kallerdahl i klättrande kontrapunkt innan Peter Danemos vispar rullar iväg berättandet som rör sig längs ett evigt föränderligt klänge.

Framförallt i de tre första styckena befolkas musiken av detta fria strövtåg. I poemet Present en ljuvlig trepartsdialog mellan Nyberg, saxofonisten Fredrik Ljungkvist och Linnea Jonssons sordinerade trumpet, en medvetandeström som porlar, stannar av, funderar, tar sats, springer ett par meter, gör halt, kommenteras och spinner ut i stämläggningen mellan Ljungkvists och Jonssons särpräglade berättarröster.

Allt är inte jordgubbstårta och starkt kaffe, men de första tre låtarna på Present är något av det mest avklarnade och nära jag hört från Lina Nyberg. Postbopokalypiskt avantgarde säger vi.