Nduduzo Makhathini

Senaste gången jag såg Nduduzo Makhathini live var för något år sedan, på en liten scen i Malmö, tillsammans med Karl-Martin Almqvists utmärkta svensk-norsk-sydafrikanska kvartett. Makhathini chockade den fåtaliga publiken med sitt expressiva och djupt gripande pianospel. Jag hade känt till honom ett tag, men det var ändå en uppenbarelse att få höra honom i full frihet på scen. Om det är den bästa pianist jag fått se och höra live under det nya millenniet? Jag tror det.

Det mest utmärkande draget för några av det sena 2000-talets främsta och mest spännande artister – Caio Lemos, Arooj Aftab, Laura Cannell, Julieta Venegas och Nduduzo Makhathini – är att de drivs av en närmast besinningslös nyfikenhet och en bångstyrig vilja att utforska. Hos Makhathini finns det alltid något som är genuint hans eget, något som förankrar honom i ursprung och mytologi, men varje ny platta, varje ny inspelning, är samtidigt ett sökande efter nya jaktmarker. 

The myth we choose är inget undantag. Albumet är rikt och varierat, sträcker nästan över mer än det mäktar med. Unembeza är en lättsam sydafrikansk gospelballad, en ljuvlig hommage till Makhathinis hemlands hjältar Abdullah Ibrahim och Bheki Mseleku. Tethered är i det närmaste neosoul med Thando Zide på kärleksfull sång. Ekuqaleni är dramatisk bebop där Makhathinis pianospel faller som regnet över Pietermaritzburg i december-januari. Imvunge KaNtu är hetsig och modern jazz med djupa band till gammal afrikansk läkekonst. 

Så fortsätter det: varje ny låt blir en del av ett överväldigande äventyr. Och över alltihop välver sig ett genomgripande tema: det om vilka myter vi väljer att tro på. Makhathini skriver själv att han är i färd med att skapa nya myter med sin musik. Det vi gör i dag sträcker ut i sin fulla längd och blir morgondagens framtid.  

Det här är Makhathinis (ungefärligen) tionde-tolfte album och hans fjärde i rad på Blue Note. Det är, som vanligt, i allra högsta grad modern musik, men alltid rotad i en sydafrikansk tradition. Man ska ha klart för sig att Nduduzo Makhathini inte bara är en enkel pianist som skriver låtar som han sedan spelar in. Han är lärare (dekan på Fort Hare University i Östra Kap-provinsen), han är helare (en i en lång rad i släkten på hans farmors sida), han är djupt delaktig i den zulu-kosmologi som han vuxit upp i. 

Ingen annan artist jag känner till förenar så sömlöst det uråldriga med det moderna, förfädernas andar med den urbana pulsen. Han anser själv att han inte längre komponerar sin musik, han tar emot den från andarna och ”citerar” den. Handlar det om att vara mottaglig för drömmar, idéer, inspiration? Kanske. Men det finns något annat här också, något som Makhathini själv beskriver som att han ”inte har något val”. Man får känslan, inte minst när man lyssnar på musiken, att Makhathini är utvald.

Tillbaka till den där konserten i Malmö för några år sedan. Efter att det sista pianoackordet hade klingat av bjöds vi alla upp på scen för att mingla och känna av energin och andarna. Jag tog mod till mig och gick fram till Makhathini och frågade honom om vi inte skulle ta en selfie. Han tittade mig djupt i ögonen en stund och sa sedan: ”Let’s do it, brother”.