Sofie Livebrant

Den minnesgode minns Sofie Livebrants själsligt besläktade tonsättning av den engelska författaren Jeanette Wintersons roman Fyrväktaren. Efter Wintersons prosa riktade Livebrant sökljuset mot Emily Brontës poesi och tonsatte dessa. Klädde dem i sin egen trådning, med varpen tätt kring den i förtid bortgångna författarens ord, formgivna och hudlöst tolkade musikaliskt. Det blev skivan Weep the time away: Emily Brontë som kom 2021. 

Nu, fem år senare, har Sofie Livebrant tagit sig an Brontës klassiska roman Wuthering Heights. Med texter lösgjorda ur romanen vilka beskriver skeenden ur berättelsen om den mörka, besatta, olyckliga kärleken mellan Cathy och Heathcliff. Det är som om Livebrant dämt upp en källåder av sånger som sedan urminnes tid runnit viskande stilla och sköljt dem genom den egna tiden. 

Men det är Brontës ord och Livebrant klär dem i klädnad där måttet på något oförklarligt sätt tagits sedan länge. Det blir en vandring i folk noir med läck åt jazz och vispop som understundom andas Nick Cave och Ricki Lee. 

Kärnan av musiker med Hal Parfitt-Murray på violin, mandolin, viola da gamba och gitarr tillsammans med basisten Dan Berglund och Livebrant på gitarr, piano, orglar och vibra gör små underverk av sångerna, inspelade med många gäster i Atlantisstudion i Stockholm. 

Spöklika I cannot express är inspelad på det gods i Yorkshire där Brontë sägs ha fått inspiration till romanen, och tro mig, då är det som att rummet håller andan. ”Albumet gör inte anspråk på att täcka romanens hela förlopp”, skriver Sofie Livebrant själv om plattan, ”men här ryms sorgen och mardrömmarna, det mänskliga och det krypande spöklika.” Att den gör. Tag och lyssna, och tag och läs, ty det är ett närmast obegripligt rikt album Livebrant överlämnar.