Snarky Puppy & Söndörgő
Fållan, Stockholm 2 september 2026
Nästan fyra år har gått sedan Snarky Puppy senast spelade i Stockholm, och det är ett efterlängtat återseende. Även det ungerska förbandet Söndörgő får ett varmt mottagande. Musikgymnasieeleverna som står bredvid mig blir en smula förvirrade innan konserten när de ser bandets stora samling av akustiska instrument, som tambura i flera storlekar, men så snart det första saxofonsolot bränns av stiger jublet.
Förbandet Söndörgő mötte också jubel.
Här är det hyperekvilibrism i racertempo som gäller för det mesta, med solon på dragspel, flöjter, klarinett och sax, och Söndörgő blir rättmätigt hyllade. Eftersom de är öppningsakt har de ”bara” tagit med sig fjorton instrument under sin drygt halvtimmeslånga spelning, vilket ändå är betydligt färre än när de spelade på Stallet i vintras, och de använder allihop flera gånger om. Kvintettens musik bottnar i ungersk folkmusik men har också en hel del inslag av både jazz och mycket annat i en sömlös mix med inte bara ös utan också tunga rytmer på davul och darbuka och stadiga groove på tambura och stråkad kontrabas.
I slutet av förra året släppte Snarky Puppy senaste albumet Somni tillsammans med Metropole Orkest. Totalt medverkade drygt sjuttio musiker på skivan, och när bandet nu spelar dessa låtar live har de skalats ner till arrangemang för de tio som utgör Snarky Puppys sättning på den här turnén.
De funkar utmärkt ändå, givetvis. Redan i inledande Waves upon waves drämmer Zach Brock till med ett rejält distat violinsolo, och i efterföljande Chimera manglar inte mindre än bägge keyboardisterna plus basisten Michael League loss på varsin Moogsynt, innan låten övergår i ett betydligt långsammare och tungt groovigt parti. Det hela utmynnar i Bobby Sparks våldsamt distade clavinetsolo, kryddat med en enorm svajarm.
Snarky Puppy kan dock också tona ner sig emellanåt. I Between worlds byter blåsarna till tvärflöjt, flygelhorn och sopransax, med ett fint solo av Bob Reynolds på den sistnämnda. Andra gånger är det mellotron eller Rhodes som står för de mjukare klangerna. Men för det mesta brakar bandet loss ordentligt. Brock och gitarristen Bob Lanzetti drar på rejält med dist i sina rockiga solon, och i Chimera kör Chris Bullock sin tenorsax genom en oktavpedal och får fram kvällens kanske maffigaste riff.
Som vanligt är Snarky Puppys musik en oerhört svängig mix av jazz, funk, rock och mycket mer, där det myllrar av smattrande rytmer, tunga riff och bländande solon. Marcelo Woloskis enorma slagverksrigg är välfylld inte bara med ett tiotal trummor utan också mängder med koklockor, cymbaler och diverse skrammel, och han växlar ständigt mellan olika instrument. Ibland plockar han upp ett par maracas, andra gånger dyker det upp en synkoperad sambarytm eller så sätter han komplexa cymbalaccenter perfekt i par med bandets senaste medlem, trummisen Nikki Glaspie. Hon får i sin tur briljera med ett långt och omväxlande solo i nämnda Chimera, kompad enbart av Justin Stantons metronomiskt exakta treackordsriff på elpiano, om och om igen under flera minuter.
Som extranummer kommer så Lingus, med dess blytunga femtaktsriff och ett tenorsaxsolo av Reynolds som ytterst långsamt växer under minst fem minuter, där kompet stegras gradvis från knappt hörbart till oerhört kraftfullt när fler och fler instrument tillkommer. Det är helt klart kvällens mäktigaste uppbyggnad, och en ruggigt stark avslutning på kvällen.
Txt & bild: Rasmus Klockljung
