Gustaf Ljunggren & Skúli Sverrisson

Gustaf Ljunggren, baserad i Köpenhamn, har i ett antal år varit verksam som både musiker och kompositör, och spelat med en rad väletablerade artister. Ljunggren är att betrakta som multiinstrumentalist, behärskar framförallt en rad instrument i gitarrfamiljen, men visar här prov på att även fint traktera både blåsinstrument och klaviaturer. Basen hanteras snyggt av Skúli Sverrisson.

Albumet, helt och hållet instrumentalt, har tio låtar som hänger ihop till en enda lång sparsmakat arrangerad meditation över tillvaron, naturen och tidens flykt.

Detta är ett album för den som uppskattar de små, försiktiga och fjäderlätta gesterna. Det är som om Ljunggren ville skissa ljudlandskap försiktigt i akvarell. Det är vackert, skört, men personligen blir jag lite rastlös av det kanske väl trevande tonfallet.

Med Nine again visar dock kompositören att han även kan uppvisa ett mer färgstarkt och målmedvetet uttryck och målar upp en fängslande melodi där lager läggs på lager av både stränginstrument, blås och syntar. Det blir till slut en fluffig och fyllig låt, där vi hör referenser till både Mike Oldfield, Brian Eno och Philip Glass.

En extra eloge för närvaron av charango – den tiosträngade ”mini-gitarren” som framförallt spelas av ursprungsbefolkningen i Andernas högland (Peru, Chile, Bolivia) – som värmer mitt chilenska hjärta lite extra.