Sebastian Andreu Bergström

Världsrymden har ända sedan slutet av 1950-talet varit en ofta förekommande inspirationskälla för jazzmusiker. Exemplen är många. Curtis Counces album Exploring the future (1958), George Russells Jazz in the space age (1960), John Coltranes Interstellar space (1974) och givetvis mängder av album med spacejazz-giganten Sun Ra under flera decennier – för att bara räkna upp en bråkdel.

Dit kan man möjligen också räkna klaviaturspelaren och kompositören Sebastian Andreu Bergströms nya album Solera, där flera låtar bär planetklingande namn som Mercur, Saturn och Jupi även om musiken kanske är mer ambient än kosmisk. Och definitivt mer ambient än den musik han annars spelar med trion Correction och med Oya Sextett.

De sju musiker han omger sig med på Solera hanterar saxofoner, flöjter, bas och slagverk – plus en sångerska som också använder sig av samplingar. Det är dock framför allt Bergströms spel på piano och analoga syntar som genomsyrar en musik som vitt utgrenad rör sig runt i en atmosfär där bilder hela tiden växlar som vore vi sittande i ett roterande ljudteleskop när vi lyssnar. 

Det över tio minuter långa och av en japansk stad uppkallade stycket Hakone utgör navet i detta ständigt pågående kretslopp av suggestiva och tillmötesgående klanger. Högst originell och sofistikerad musik som ibland dock riskerar gränsa till det extravaganta.