Pelle Westlin

Pelle Westlins hemmainspelningar fascinerar, en musikresa som rör sig mellan pop och jazz med referenser till alltifrån amerikansk indierock, undergroundlitteratur och kammarmusik. Svårgreppbar musiker, man kan höra honom i minimalistiska Trio Ramberget, i diverse friare jazzkonstellationer och på två skivor sjunger och spelar Pelle Westlin andliga visor. Men kanske är Whistles and sparks, sharp pen, 22 riddles and madrigals, canons, bathtubs and ear drum wishes, dream remedies and two broken reeds (som den fullständiga titeln lyder) det mest personliga han har gjort. 

Skivan är delvis ett försök att återskapa en förgången tid. Pelle Westlin spelade in musik på detta sätt under de sena tonåren och en del texter har flera år på nacken, annars är alltsammans gjort med portastudio och dator då och då de senaste åren. Vid sidan av musiken läser han ett par dikter influerade av den amerikanske författaren Joe Brainards bok I remember (1970), där alla dikterna börjar med orden I remember. Ett udda drag kanske, men det passar perfekt in i konceptet. Skivan blir ännu mer originell, följer en helt egen logik.

En inledande vemodig melodi på klarinett etablerar en stämning, ett musikaliskt tema som återkommer ett par gånger även i andra låtar. Låtar med sång och gitarr får mig att tänka på amerikansk indie från i huvudsak 1990-talet – Sebadoh och The Magnetic Fields till exempel – stråk av jazz tittar förbi; han spelar även piano, diverse blåsinstrument, klockspel, kontrabas, dragspel, och slagverk. 

De tvära kasten, poplåtarna, inslagen av spoken word, blåsmelodierna, allt hänger ihop; jag kan inte sluta att lyssna på skivan, går tillbaka till vissa låtar, tar fram George Perecs Jag minns från bokhyllan som också inspirerades av Joe Brainards bok och dyker ned i ett hav av associationer och minnen.