Anna McLuckie

Anna McLuckie föddes i Edinburgh, där hennes musikaliska kost från tidig ålder var folkmusik och klassisk musik. Folkidiomet är starkt i hennes egna kompositioner, inte minst genom införlivandet av den uråldriga skotska harpan, clarsach. Men där majoriteten av clarsach-spelarna följer den traditionella repertoaren, går McLuckie sin egen väg. Som när hon ställde upp i sångtävlingen The Voice UK, sexton år gammal, med ett eget arrangemang av Daft Punks Get happy. Med sin clarsach.

The little winters, McLuckies debutalbum, är dock lite mer traditionellt. Det är en vacker och medryckande, något melankolisk skiva där alla sångerna utom en är hennes egna kompositioner; den enda ”covern” är dock en traditionell sång.

Anna McLuckie sjunger med en klar och krusigt charmerande röst. Mestadels gladlynt, öppen och varm. Sångerna är anspråkslösa, akustiska och folkdoftande. De har en romantisk, drömsk, pastoral prägel, som förstärks av sättningen: McLuckies clarsach, Awen Blandfords cello och George Burrages ståbas. Instrumenten kan emellanåt ge skenet av att vara en liten kammarorkester. Undantaget är A man with no tide, där McLuckie experimenterar med drones för att spegla textens mörkare sidor. 

Texterna faller huvudsakligen inom två centrala teman: vinter och hemlängtan – McLuckie nämner det gaeliska ordet ”cianalas”, som hon förklarar som nostalgi kopplad till ett specifikt ställe; hon hade bott länge i Manchester och flyttade till London när hon komponerade sånger till skivan. Edinburghs solnedgångar gjorde sig påminda.

Vaggvisan till Manchester, New northern lullaby, är en av skivans finaste spår. Den hade ursprungligen en text, men gjordes ordlös, för att orden blev en barriär för de känslor McLuckie ville förmedla med melodin.

Den överträffas bara av den avslutande sången, The dark island – den enda McLuckie inte har skrivit själv. När hon lärde sig att spela den på sin clarsach, som barn, var den en vals. Men hon har tagit vara på sångens inslag av cianalas och har gjort den långsammare, mer tankfull. Och den har fått ett magnifikt och oväntat, närmast orkestralt arrangemang.