Ilaria Capalbo

”Det här albumet är en reflektion över de radikala förändringar i identitet och perspektiv som sker när man sätter ett nytt liv till världen”, säger basisten Ilaria Capalbo i sina utförliga och filosofiskt lagda liner notes. Med musik skriven när hon väntade barn och efter barnets födelse, ur röstmemon och post-it-lapparnas skisser ville hon att musiken skulle kännas omedelbar. 

Omedelbarheten låg redan där på Capalbos debutplatta Karthago, vilken blåste in som en vårvind genom ett redan mättat landskap. Båda plattor innehåller också tydliga historier, ett berättande i flera lager. 

Den genomkorsade kammarjazzen mellan folk och friform utvecklar hon nu vidare. Kärnan av den handplockade samlingen musiker från debutskivan är kvar. Thomas Backman, Fredrik Nordström, Andreas Hourdakis och Henrik Jäderberg. Alla med ett högst personligt uttryck och egen ton. 

Tillsammans blir det oupphörligt intressant och berörande. Capalbo skriver musik med alla sinnen öppna. Det finns mycket av Ornette Colemans dubbelhet, det mättade och det glesa i samma rörelse, det utsirat vackra ställt i kontrast till stök och bröt. Även om Capalbo aldrig går lika långt eller faller ur det tonala centret. 

Inledande Arrival med den ödesmättade närmast Apocalypse now-vibrerande ingången som övergår i en svalkande närvaro med Nordströms och Backmans tröstande blås innan de faller in i spräck. Det andas och lever på ett sätt som för tankarna till Pat Methenys och Charlie Hadens americana, med annan jordmån. 

Den mer sökande Prophecy och den stilla svävande melodin i Cosmos/Earth med Andreas Hourdakis känsliga spel och Nordström i Mike Brecker-fragrans, som en hyllning till livet. Det lilla stora livet. ”Jag ville att den skulle förmedla sårbarheten i en ömtålig och uppehållen tid, som jag minns som ett landskap som samtidigt var splittrat och svävande.” Skriver Ilaria Capalbo. Att den gör!