BroMesa

BroMesa gör vardagsrealistisk, värmländsk country på svenska. Den berömda ”sola” i Karlstad verkar ha gått i moln när vi kommer fram till BroMesas hemstad Kristinehamn. Åtminstone delvis, för glimtar finns naturligtvis, liksom några strålar humor. Även om BroMesa genomgående håller en allvarligare ton än på den aningen mer än ett år gamla, självbetitlade debuten.

Kristinehamnskvintetten har här åstadkommit ”en konceptskiva för småbarnsföräldrar”. Det levereras textrader om att få iväg barnen till skolan och idrottsträningen, om förkylningar och tvätthögar, om brieost med marmelad och kanske ett glas framför tv:n, om postkodmiljonärsdrömmar, om lönesamtal och ekonomisk stress, om helt vanliga måndagar och bilfärder, om att lyssna på Shoreline genom en Iphone – och till och med om han den där vinmakaren George Clooney.

Förlåt, den låten handlar snarare om att inte vara någon Clooney – utan om att ha skiljt sig, att söka lyckan på dejtingsajter och om att den enda varannan-damernas-dansen du kan bjuda upp till rör de gemensamma barnen. BroMesa är liksom mer VAB än CMA, mer Nässjö än Nashville. Men, stopp, svajpa inte höger nu. Kanske matchar din profil med BroMesas?

Här och där smyger sig några fraser på engelska in mitt i de svenska texterna; en låt heter till och med Lite love. En påminnelse: just det, det rör sig ju om country. Inte för att det behövs, för BroMesa klarar det här med trovärdighet och naturligt tilltal med all önskvärd självklarhet. Kvintetten gör en högst allmängiltig musik som gemene man torde kunna ta till sig utan att ha någon överdriven fäbless för hästjazz i övrigt. Kanske som ett ”Bro Kaspers”?

Pedal steel och elgitarr med schwung finnes. Truckerkeps is purely optional.

”Slå på nån låt som får tiden att gå,” sjunger Joakim Hildingsson i ömsinta låten Jag vill ha dig. Och just dylika låtar finns det gott om på den lilla men stora småstadsskivan Tillfälligt slut.