Cocanha

Sättningen är skenbart enkel, med Caroline Dufau and Lila Fraysse som sjunger, stampar med fötterna, klappar i händerna och spelar en sorts perkussivt stränginstrument. 

Musiken de skapar är förbluffande komplex och kraftfull. Fötterna stampar inte takten, utan används tillsammans med smattrande handklappande för att bygga upp intrikata polyrytmer. Sångerskorna sjunger ibland tillsammans, andra gånger helt skilda stämmor, och duon använder en hel del studioeffekter för att bygga upp soundet. 

Strängbordunen förses ibland med dånande dist som gör att den nästan låter som tunga elgitarrer, och rösterna kan vara finstämda eller ryta, eller allt däremellan. Den första låten jag hörde från skivan, Diuré samsir, är trots att den framförs med enbart röster, händer och fötter en närmast chockerande stark urkraft.

Cocanha sjunger på occitanska, som allt färre i södra Frankrike talar och vilket den franska staten historiskt försökt trycka undan. Duons musik är uttalat politisk och aktivistisk, och de motarbetar att folkmusik används för nationalistiska och konservativa syften. Tidigare har de tolkat traditionella sånger men på denna sin tredje skiva har de skrivit alla låtar själva. Det gör de onekligen riktigt bra, och Flame folclòre är något av det mäktigaste och mest nyskapande jag har hört på länge.