Södra Norrlands Coast Country Cowboys

Södra Norrlands Coast Country Cowboys följer upp fjolårets debutalbum Ett brustet hjärta med ytterligare en driftig dos countryrock på modersmålet. Inledningsspåret Det här är country slår an tonen med bandets devis om att musikens uttryck är ”enkelt, ärligt och rått”. Samma nummer deklamerar också ”Det här är ingen sång som kommer få dig att må bra” – nåja, invändningar finnes hos undertecknad, för visst skänker Mellan Nashville och Norrland en påtaglig välbehagskänsla.

I andra låten ombeds Maggan sätta sig i bilen och köra långt bort härifrån till en jublande musik som hamnar mittemellan Perssons Pack (eller kanske Robertsons Pack?) och David Ritschard, och som verkar vara skräddarsydd för en ”sydnorrländsk” rodeo med tillhörande allsång. Det här måste vara sjuhelsikes röjigt live ute på lokal, med fördel på The honkiest tonk i stan. Fast då gäller det att lyckas komma in, till skillnad från protagonisten i låten med samma namn.

Gävlesextetten består av tajta veteranmusiker och besitter precis den smula ruffighet som gör att musiken känns riktigt på riktigt. Gitarrerna pickar och glider omkring på ett imponerande vis, medan dragspelet drygar ut den smarriga countrysåsen och fiolen viner i bakgrunden och ofta även i förgrunden. Texterna avhandlar ämnen som vardag, helg, arbete, sjukpension, ekonomiska bekymmer, längtan, landsvägens lockelse, taxichaffisar som hamnar på dekis, relationen till föräldrarna – och så den där regelriktigt olyckliga kärleken. I Södra Norrlands Coast Country Cowboys händer ”känns E4:an nästan som Highway 61”, som det heter i titelspåret.

”Den enda gången när farsan grät var när Elvis Presley dog”, sjungs det i en annan låt, där den fåordiga patriarken röker under fläkten. Ni fattar; svenska betraktelser i en realistisk tradition.

Livet på en gästrikländsk barrträdsgren, med den oändliga skogen i rollen som en dallrande öken.