Patrik Boman Seven Piece Machine
Gamla Teatern, Östersund, 10 februari 2026
Komponisten, basisten och bandledaren Patrik Bomans septett återförenas eller snarare formerar om sig – endast Boman är kvar från originalsättningen – efter en femton års frånvaro och tre prisade skivor i början av 2000-talet. De gör det med en del gammalt och en del nyskrivet material, som vanligt komponerat och arrangerat av Boman själv. Men inte låter det särskilt nytt om det nya, det mesta låter sig likt; nygammalt är nog ett korrektare adjektiv.
För septetten står fast förankrad i traditionen. I musiken hörs tydliga spår av trad, dixie, swing, rag, New Orleans-brass och -blås och -begravningsmusik. Och det svänger allt som oftast. Särskilt i de stycken som har en storbandskaraktär (Boman har en känsla för att skriva stort för mindre ensemble): där rytmsektionen håller grundmurad takt och tempo medan blåssektionen spelar unisont i korus men emellanåt drar iväg åt olika håll, sett från grundmodus, i solon var och en för sig. Tungfotad rytmik möter finurliga figurer. Eller som om stomp och clogging tog plats i dansplatset och balsalen (som Gamla Teatern påminner om).
Exempel på det är nyskrivna biten Kénitra soul, efter den marockanska staden strax utanför Rabat i Marocko som, berättar Boman från scenen, hans familj besöker regelbundet då sonen är ingift i en marockansk familj. Om den svänger det rejält liksom om äldre stycken som Cyber Sam och Dog breath. De många balladerna, fyra eller fem stycken, under Östersundsspelningen drar inte bara ned på tempo utan dessvärre också på helhetsomdömet.
Fast de sju reparerar den smärre skadan med att avsluta konserten stående och storstilat, med den dito nyskrivna Lockdown, som det enligt Boman är vad det hela handlar om: ”nedstängning”? Kan han i själva verket ha menat ”locked, stocked and barrelled”? Klappat och klart? För så känns det – efter femton år.
Text: Rikard Rehnbergh
Bild: Sven Rydell
