O.N.E.

O.N.E. är en kammarliknande öppensinnad akustisk jazzkvartett som ibland spricker upp i friare former. Här kommer deras tredje skiva på fem år. 

Kateryna Ziabliuk på piano med distinkta eftertänksamma nedslag, Monia Muc med en rakt på surrande ton för både alt- och barytonsaxofonerna, Kamila Drabek på basfiol jobbar stillsamt i djupet, ett stråkdrag ibland, och Patrycja Wybrańczyk på tunga trummor som delar av och driver på när det behövs. En jämlik demokratisk grupp utan ledare med tio nyskrivna kompositioner i bagaget. De är också Polens första instrumentala jazzgrupp med bara kvinnor. Bandnamnet ”one” utan punkter betyder på polska ett feminint ”de” (uttalas ungefär: oh-neh). 

Musiken tar sig fram med viss försiktighet, snirklar runt, oftast i stillsamma tempi som här och var stegras, Titellåten Well, actually … studsar igång med gott humör, bilden av Oslo är från början drömskt mild, dramat i Kaldur vindur (isländska) tilltar, Berio (italienske tonsättaren Luciano Berio?) är bitvis frisinnat slamrig. 

De tittar sig omkring, spanar lite på nordisk jazz, gräver en smula i polsk folk, dramatik och lyrik. Trots en del utspel och högljuddhet utövar de den demokrati där ingen sticker ut för mycket eller för vildsint, det behärskade samarbetet är viktigast.