Amanda Shires

Ingenting blir så tydligt som i backspegeln. Och de senaste plattorna från Amanda Shires har varit besjälade av en växande kraft, en önskan att berätta om det alldeles nära. Nu kommer Nobody’s girl, Shires skilsmässoskiva efter det spruckna äktenskapet med Jason Isbell, en av den samtida americanans största namn som kom med sin skilsmässoplatta Foxes in the snow tidigare i år. 

Även med blicken i backspegeln kom uppbrottet inte helt oväntat. Spåren har legat utlagda i parets respektive plattor och mer öppet i dokumentären Jason Isbell: Running with our eyes closed från 2023. Där framkom en vag men ändå tydlig känsla av ett kreativt asymmetriskt partnerskap. Shires betydelse för Isbells karriär, ibland ner på textnivå, har hamnat i bakgrunden, även om han från början lyft fram hennes avgörande betydelse för interventionen som ledde till hans nykterhet. 

Shires återkommer till detta i The details. En låt på skivan som kan läsas som ett slags nyckelroman. Shires har också i intervjuer avslöjat hur mycket hon, medvetet, bar hans svårigheter och det svek hon kände när deras gemensamma framtid togs ifrån henne. 

Det här är ett sätt att lyssna till plattan. Men man kan framförallt lyssna till Nobody’s girl som en universell berättelse om avsked, svek och sorg. Hos Shires blir det personliga allmängiltigt. Fantastiskt fina A way it goes, Not feeling anything och Maybe I, den sista om att återigen kunna andas och gå vidare fast man inte trodde det skulle gå. Om att hoppet trots allt vänder åter. 

I Piece of mind skickar hon iväg den forna maken med påminnelsen att hon aldrig skulle kunna hata honom: “Oh, I hope you finally find, Your missin’ piece of mind, I hope you’re keepin’ it between the lines, Wherever you are tonight.” 

Nobody’s girl är en stark platta. Kanske är den i all sitt nedtonade betraktande av sorgens olika faser Amanda Shires bästa.