Zephaniah Ohora
Bryggarsalen, Stockholm 1 september 2018
Mitt i renässansen för den pedal steel-burna Bakersfield-countryn dyker en Brooklyn-baserad New Hampshire-född artistbokare upp och får de traditionella countrygräsrötterna att viska om en ny guldålder.
På Bryggarsalen i Stockholm avslutar Zephaniah Ohora en nära månadslång turné med en helgjuten afton där han blandar originallåtar från debutplattan This highway med Lefty Frizzells Always late (With your kisses), Bob Wills Milk cow och Ernest Tubbs Driving nails in my coffin och med Merle Haggards ande surrande ur Fender Twin-förstärkarna.
Zephaniah Ohora och bandet lyckas med konststycket att klä sin old school i samtid, där pedal steel-gitarristen Jon Graboff bollar skarpskurna licks med gitarristen John Shannon. Utmärkta Nashville-singer-songwritern Kristina Murray körar, och sjunger lead på Streets of Bakersfield. Fingertoppskänsliga basisten Larry Cook och swingsäkra trumslagaren Arthur Vint lägger ut rälsen. Faktum är att ”Zeph” sjunger med större pondus och mer glimt i ögat live än vad som fastnade på masterbanden till This highway. Det borgar för ett ännu större mod till kommande skivor.
Byrds-jangliga Way down in my soul inleder och blir tillsammans med She’s leaving in the morning och Frank och Nancy Sinatra-duetten Something stupid några av kvällens höjdpunkter – där Murray ersätter skivans Dori Freeman på bästa sätt. ”Zeph” lägger upp Bryggarsals-ribban på Sturgill Simpson-höjd anno 2014, man når inte riktigt hela vägen. Kvällen sällar sig ändå till en av de starkare i huset där en och en halv timme försvinner i en blinkning.
Sturgill Simpson och kollegorna bland countryns utnämnda livräddare, en Daniel Romano och Cale Tyson, har vikit av från Interstate 40 medan Sam Outlaw ligger kvar i högerfilen. Det ska bli spännande att se vart Zephaniah Ohora går härnäst.
text och bild: Magnus Östnäs
