I lördags avled den 98-årige amerikanske radioprofilen och musikskaparen Ken Nordine. En oefterhärmlig person vars egenhändigt skapade genre kallades word jazz, en mix av spoken word, poesi och ljuddesign.
I Lira #1 2014 skrev den framlidne och minst lika oefterhärmlige Kjell Alinge en text om denne hans uppenbara själsfrände. Här är krönikan i sin helhet:
Kjell Alinge om den smått surrealistiske word jazz-speakern Ken Nordine som kidnappades av färgglada hippiesar och vars röst var som en vaniljvariant av Harry Martinson i en regnbåge med Lenny Bruce, Bröderna Marx och Franz Kafka.
”Ken Nordines röst svävar i en svart ballong som smakar sen nattklubbsjazz med tillsats av surrealism. Ken hittade som präktig vit man snabbt in i jazzen, den genre som kanske är den mest genuina afroamerikanska modellen. Surrealismen var bara en pusselbit i ett nytt bygge av en modern konstnärlig kontinent.
Ken Nordine var ett av många nav i rörelsen framåt. Han tjänade pengar som speaker i hundratals reklamfilmer. Hans egna intressen pendlade mellan film, jazz, måleri och modern litteratur som T S Eliot och James Joyce. Han har alltså aldrig tillhört en tydlig grupp eller klan. Hans röst blev hans varumärke och förblir så.
Hippierörelsen adopterade snabbt Ken eftersom blomsterpöbeln tyckte att hans skiva Colors – egentligen ett reklamjobb för att sälja färgpytsar till do it yourself-fixare! – var som en himmelsk regnbåge lagom att låta brusa ut ur högtalarna i kombination med lite rökig pipa.
Kens viktigaste insats är hans mängder av olika word-jazz-skivor. Där hör vi Ken läsa sina surrealistiska texter från ett obestämt läge i ljudrymden. Ofta gör han små korta och vemodigt bisarra dialoger med sig själv. Ämnena är vår nya hypermoderna civilisation med alla prylar staplade i pyramider bredvid teveburken och barskåpet.
I många av texterna finns det olika djur. Husdjur. Katter, hundar och friflygande fåglar. I dessa texter upphör tyngdlagen. Det finns stråk av flanör i texterna. De handlar mest om slumpmässiga kombinationer och friflytande tankar om till exempel hur alla våra vanligaste klichéer hamnar på ett eget museum.
Modellen för dessa word jazz-kompositioner finns i olika uppläsningsexperiment från samma epok. Främst tänker man på beatnik-rörelsens poetry-and-jazz-rörelse. Det som skiljer ut Ken är hans vilda och magiska fantasi som aldrig sjunker ner i svarta ångestbottnar.
Däremot finns en stor portion satir och en galant kick i rumpan på det framväxande konsumtionssamhället. Ken Nordine hänger fritt mellan Lenny Bruce, Bröderna Marx och Franz Kafka. Han verkar aldrig stanna upp. Han fortsätter.
Tyvärr hörs Ken sällan i svensk radio. När det någon gång sker är det troligen ett stycke från hans färskaste skiva A transparent mask. Själv hittade jag en skiva från 1967, Twink. En skiva som bolaget länge tvekade att ge ut på nytt eftersom modern bögslang ger ordet ”twink” betydelsen ”söt och späd yngling”.
Men nu finns den återutgiven, fast under namnet Wink. Som så ofta ackompanjeras Kens surrealistiska monologer av Chico Hamiltons jazzgrupp, som här arbetade under namnet Fred Katz Group, efter bandets cellist.
Bland Nordines mer bisarra inhopp yrkesmässigt var som röstrådgivare för Linda Blair i filmen Exorcisten. Ett jobb som kunde ha givit inspiration till ett antal texter och ”låtar”. För musiken må vara viktig men framför allt är Ken en röstartist utan motstycke. Han har uppfunnit sitt yrke själv. För den som vill ha hans basiga och skuggrika röst på ett mer traditionellt sätt finns diverse skivor där Ken läser små poetiska stycken till böljande musikvågor.
Typiska namn på några av dessa skivor är The shifting whispering sands, Concert in the sky och Love words. Likt en vaniljmild variant av Harry Martinson hör du där Ken tala till en serie honungstapeter.”
Kjell Alinge, februari 2014
LYSSNINGSTIPS (av Patrik Lindgren)
Word jazz (1957)
Den första i en serie av ”word jazz”-skivor som blev Ken Nordines fritt kreativa andningshål jämte alla strikt kommersiella uppdrag. Nordine reciterar skruvade berättelser uppbackad av den dynamiska jazzcombon Fred Katz Group.
Colors (1966)
Hans mest kända och kultförklarade inspelning, med ursprung i en serie radioreklamjobb
för en färgfirma. 34 korta spår där Ken Nordine på sitt ofterhärmliga vis iscensätter lika många olika färgkulörers respektive karaktärer med suggestivt komp.
A transparent mask (2001)
Med rösten nästan intakt sedan 1950- och 60-talen spelade den då åttioårige Nordine in detta hans senaste och får man förmoda sista (han fyller 94 i april) album. Konceptet är detsamma
som på Word jazz här intill.
