Redaktionsbloggen

Visfolkpop av finaste klass med Axel Sondén

axel2

Axel Sondén & Flyttfåglarna
Internationella spelmansstämman, Konstepidemin Göteborg
3 juni 2017

Om någon läst skivrecensioner av detta band, skrivna av undertecknad, så stämmer vartenda ord i dessa men på scen handlar det om något helt annat och så mycket bättre, även om skivorna är långt ifrån dåliga. Framförallt för att Axel Sondén är en sådan kul personlighet och faktiskt ypperlig viskompositör, inser jag vartefter kvällen lider.

Inklämda i ett hörn i spellokalen visar vispopfolkfusionmästaren att han också är proffs på att skapa munter stämning och en entusiastisk publik redan innan första ackordet. Han är ju inte för intet göteborgare, även om han tycks ha lämnat oss och flyttat till Stockholm, men det är väl sådant flyttfåglar gör.

Nu är inte Sondéns humor av typen lagom dåliga ordvitsar, det är mer finurligheter och helt oväntade lustigheter. Som när han i en mycket kort visa om kärlek beskriver kärleken till sig själv, inte så lite ironiskt eftersom han inte tycks gilla att skriva sådana visor utan mer kärleksfulla hyllningar till en både bred och smal allmänhet och platser på sitt jordklot.

Han reser till Sargasso, Botswana och Bombay för att nämna några exempel. Och mitt i det internationella upplyser han att han utbildat sig till operationssköterska och så sjunger han en helt seriös visa om mjältens funktion och värde, tillsammans med det för Sondén så typiska vispopfolkfusionkompet bestående av sådana stjärnor som Emma Engström från 232 strängar, nu på elpiano, och Arvid Sondén på bas. Fenomenala violinisten Guro Nesheim spelar fiol och hardangerfela. Värd att nämnas är också Thomas Erikssons mandolinspel, mycket trogen genren han också. Musiken gör att jag glad i hågen traskar hemåt genom Slottsskogen sjungandes på den klistriga refrängen ”Vi får la hoppas att GAIS skärper te sej.”

text & bild: Bengt Edqvist

Annonser