Redaktionsbloggen

Vilt och innerligt med Sun Ras arkester

15 maj 2019

The Sun Ra Arkestra
Fasching, Stockholm, 14 maj

Herman Poole Blount aka Sun Ra lämnade jorden 1993 men hans lärjungar i The Sun Ra Arkestra fortsätter envetet att sprida hans gospel. ”Sun Ra lives!” som killen bredvid mig skriker exalterat.

Sun Ras diskografi är en av nittonhundratalets stora musikskatter. Ett närmast oöverblickbart myller av utgåvor, singlar, samlingar och album. Det går alltid att upptäcka någon ny skiva, någon ny aspekt av Sun Ras konstnärskap. Musik som kommer att leva för evigt.

Men ska man uppleva Sun Ras musik live på scen så är det nog bäst att passa på. The Sun Ra Arkestra leds fortfarande av överstepräst Marshall Allen, 95 år ung. Började spela med Sun Ra redan 1958!

Det elva man stora bandet ser fantastiska ut när de vandrar in på scenen i sina glittrande paljettdräkter i olika färger. Fasching är fullt till bristningsgränsen, förväntningarna stora.

Sen gungar de igång på nåt vis. Tre saxofoner, valthorn, trumpet, trombon, trummor, percussion, bas, piano, synt och en dödscool sångerska, i solbrillor, majestätiskt vaggande. Orkestern rör sig sedan sakta in mot den uråldriga framtidsjazz som alltid varit Sun Ras signum. Grunden hittar man i Fletcher Hendersons storbandsjazz men den variant som varit på både Jupiter och Mars innan den hittat till Stockholm. Marshall Allens vassa, fria saxofonspel är förstås en annan viktig ingrediens. Mest altsax men också en liten minisynt och den märkliga ”elsaxofonen” Steiner EVI, som verkligen adderar rymdkänsla med sitt glidande theramin-liknande eko-sound.

image1(1)webbMusiken rör sig sedan under kvällen från märklig calypso-artad exotica till frijazz. Hela tiden under övervakning av Allen som växlar mellan sina olika instrument, schamaniskt rabblande och hårda instruktioner till resten av orkestern. Men grunden är hela tiden det där egenartade Sun Ra-gunget, både laid-back och hypnotiskt. Stökigt och sjavigt men ändå fullständigt precist.

En höjdpunkt är den vackra och, förstås också, stökiga versionen av Over the rainbow. Här får verkligen Allen spela ut och ta plats ordentligt.

Mot slutet avverkar de ”hitsen” We travel the spaceways, Space is the place och Rocket number nine. Men inte enligt någon standardmall utan i levande, lekande versioner. Delar av orkestern tågar här också ut i publiken och fortsätter spela i baren och bland matborden.

Hos The Sun Ra Arkestra lever Sun Ras musikaliska vision vidare. Jazzen – må det sen vara storbandsjazz, frijazz eller något slags psykedelisk improvisationsexotica – går här från att ”bara” vara jazz till att bli någonting större och mer allomfattande.

Det är en underbar konsert: vild, underhållande, rolig, varm och innerlig.

text & bilder: Elias Hillström


Fler recensioner

Annonser