Redaktionsbloggen

Vänligt och regnigt, skrotigt och kornigt om vartannat

Kamasi Washington spelade på Way Out West för andra gången. Bild: Lisa Brunnström.
kamasi_DSC_0743_webb

Way Out West
Slottsskogen, Göteborg, lördag 11 augusti 2018

Musikfestivalen Way Out Wests tredje och avslutande dag ligger regnet på lur nästan hela tiden och hotar med att komma på besök. Efter två dagar förskonade från det mesta jobbiga i väderväg, förutom stark blåst och försenat insläpp på fredagen, startar lördagen dock med stekande sol, som om den här vansinniga sommarhettan bara skulle fortsätta.

kokoko_DSC_0490_webbBland de allra första akterna ut finner vi de coola Kinshasa-katterna i Kokoko!. Liksom de lokala kollegorna i Grammynominerade bandet Konono Nº1 bygger Kokoko! sin musik i mångt och mycket på återvinning av gammalt skrot. Plastdunkar och konservburkar blir slagverk, basen och gitarren är hemmabyggen vars metallskräp blänker i sommarsolen. Trumsetets hi-hat ser ut att vara gjord av pressade bitar av diverse, fastsatt på en träpinne där en mikrofon tejpats fast.

Men det låter fantastiskt! Kokoko! gör en poäng av att inte vilja fastna i något världsmusikfack och visst lyckas gruppen i sitt uppsåt. Någon låt låter närmast postpunkfunkig, som Liquid Liquid eller någon annan av pionjärerna som härjade i exempelvis New York för snart trettio år sedan. Musik som även heta indieband gärna återanvänder idag. Att Way Out West är en klimatklurande, återanvändningsvänlig festival får här sitt kanske optimala rekordexempel.

På Azalea, festivalens näst största scen, soundcheckar Kokoko! till att börja med så lågt att det droppande regnvatten som samlats på takpresenningen nästan överröstar ljuden musikerna gör från scenen. När konserten dragit i gång är det dock svårt för den allt större publiken att låta bli att svänga sina kroppar i takt med svänget.

TD_DSC_0661_webbDesto mer ”riktiga” maskiner och instrument blir det i Linnétältet där vi finner Tangerine Dream – eller det som är kvar av detta legendariska tyska krautband. Nuvarande bandledaren Thorsten Quaeschning blev medlem först 2005, hela 38 år efter att gruppen bildades av Edgar Froese. Grundaren gick ur tiden i januari 2015, så det är Quaeschning som huserar bakom den största maskinparken och stakar ut vägen för dagens trio. Fjolårets album Quantum Gate fungerade som en markör för Tangerine Dreams 50-årsjubileum.

Det blippar och swooshar och bloppar och smattrar. Det är suggestivt och det är virvlande dataprojektioner som backdrop, men det känns lite förlegat. Som om tiden sprungit ikapp Tangerine Dream och det är dags att vakna.

kamasi_DSC_0797_webbUte i solen tutar jazzstjärnskottet Kamasi Washington i sin gyllene, skinande saxofon och leder sin ruggigt tajta orkester genom en musik som fått honom att hyllas till skyarna av somliga och bespottas som klåpare av andra, bland annat flera svenska jazzmusiker. ”Jag fattar inte riktigt. Är det hiphop?” säger en frijazzmusiker efter konserten. Jodå, han har samarbetat med fredagskvällens storhet Kendrick Lamar.
Själv står jag och diggar framför Flamingoscenen, festivalens största. Visst, det är symptomatiskt att Washington för fungera jazzalibi på en dylik festival. Men jag anser att han håller måttet mer än väl. Låtarna från senaste albumet Heaven and Earth övertygar och det känns närmast rumphugget när det är över. Kamasi Washington skulle tjäna på att tillåtas tänja ut sig, särskilt som låtarna kan vara ganska långa.

Innan skurarna började ta över lördagens festival hann Markus Krunegård och Little Jinder beträda de största scenerna medan vi musikgrävare begav oss till Linnétältet där Dirty Projectors från USA spelade. Garanterat ett av Way Out Wests vänligaste band, och så perfekt genusuppdelat med sex av varje kön (eller vad vet jag?). Även musikaliskt vänligt i framtoningen, inte lika mörkt som tidigare upplagor. Där finns en avig Paul Simon-känsla, med Maliblues-stråk och är det inte lite snäll-Adrian Belew över vissa gitarrfigurer? R&B, soul och indie ryms också i Dirty Projectors dekokt, och den gjorde många på gott humör, inklusive undertecknad.

Den där vänligheten och lättheten fortsatte från Azaleascenen där landsmännen i Fleet Foxes spred sin folkpop med skön stämsång och ringlande gitarrer. Ett band som hyllats och tolkats av First Aid Kit men vars musik också har en tendens att försvinna upp i stratosfären denna kväll, då den konkurrerar med annan otuff grannlåt.

Med kvällen kommer de rejäla skurarna och efter några låtar med Lykke Li på Flamingoscenen blir det så blött att avslutande Thåström och Arcade Fire inte riktigt har sitt på det torra denna gång.

text: Timo Kangas
bild: Lisa Brunnström

Annonser