Redaktionsbloggen

Välspelad återsamling med silverkant

Hasse Bruniusson spelar Samla Mammas Manna med Håkan Almkvist på bas, Roine Stolt på gitarr och utanför bild Rikard Sjöblom på klaviaturer och sång.
samla1

Hasse Bruniusson spelar Samla Mammas Manna
Slaktkyrkan, Stockholm 5 oktober 2018

Häromdagen var jag på ett gig med progrockarna Paatos, en grupp som bildades i slutet av 1990-talet, och påtagligt många i publiken var i ungefär samma åldersgrupp som bandmedlemmarna. När jag nu ser trummisen Hasse Bruniusson spela musik av hans gamla band Samla Mammas Manna är fenomenet detsamma.

SMM tog sin början ytterligare 30 år tillbaka i tiden, och mycket riktigt har jag sällan sett en så gråhårig rockpublik. Av döma av entusiasmen har en hel del säkert hängt med i genren ända sedan den tiden, och bredvid mig står en silverhårig man vars leende växer allt större under konsertens gång, och som då och då plötsligt högröstat utbrister låttitlar och textfraser eller puffar till mig i sidan och kommenterar musiken.

På scenen är engagemanget minst lika stort, och tonen sätts redan i det inspelade introt med en cirkusaktig orgelmusik som följs av att bandledaren genom en megafon med perfekt sprakighet presenterar sina medmusiker innan de drar igång första låten – med en text som givetvis handlar just om cirkus.

Bruniusson är den självklara huvudfiguren, och eftersom han sitter mitt på scenen går det att följa hans upptåg bakom trummorna, som långt ifrån enbart begränsas till spelet. Hans ansiktsuttryck är i en klass för sig, och rör sig snabbt från jovialiska leenden till att spärra upp ögonen så att det ser ut som de ska trilla ut samtidigt som han spänner blicken i publiken, och i ett avsnitt av första satsen av Snorungarnas symfoni fyrar han av en serie grimaser med några takters intervall. Säkerligen lika genomtänkt som underhållande.

Men konserten är verkligen inte enbart ett spektakel, utan en timme riktigt säregen och välspelad musik. Och inte undra på – i bandet ingår några av Uppsalas mer rutinerade progrockare. Förutom bandledaren själv finns här gitarristen Roine Stolt (från grupper som Kaipa, The Flower Kings och Transatlantic), Håkan Almkvist på bas och Rikard Sjöblom på klaviaturer och sång. Den senare står bland annat för skrålandet och joddlandet i Långt ner i ett kaninhål, och på Rhodespiano och synt försedda med ett gäng effektpedaler axlar han den knappast enkla rollen att spela Lars Hollmers keyboardstämmor med den äran.

Samla Mammas Mannas musik är svårbeskrivlig, med otaliga vändningar, taktartsbyten, och humoristiska utspel och instrumentala kommentarer. Gruppen fanns i ett antal olika konstellationer med namnet i ett flertal varianter, och det som den här kvällen bjuder på är musik från deras första fyra album. Den är verkligen inte lättspelad, men Bruniusson och hans band har förstås spelskickligheten som krävs, och trummisen själv är en frontfigur på ett sätt som få av hans instrumentkollegor har tillfälle att vara.

Silverhåret bredvid mig får sammanfatta det hela direkt efter konsertens slut: ”Det borde inte vara möjligt, men de är för jävla bra!” Det första delen av påståendet kan jag inte riktigt hålla med om, det är ju ändå oerhört erfarna och högklassiga musiker det handlar om, men den senare instämmer jag definitivt i.

Rasmus Klockljung

Annonser