Redaktionsbloggen

Välmognad mantrarock med bett

Träd Gräs och Stenar
Folk, Göteborg, 26 april 2017

Nyligen såg jag Master Musicians of Jajouka här i Folkteaterns foajé. Urmusik av ett band, ett sällskap, som enligt myten har existerat i tusentals år. En bit in i konserten den här kvällen, när Träd Gräs och Stenar efter ett långt, skönt, jammigt intro tar sig in i När lingonen mognar från Harvesters Hemåtplatta från 1969 tänker jag att TGS och deras embryon Pärson Sound/International Harvester/Harvester har funnits lika länge som de marockanska sufisterna. I alla fall kan man tänka sig att en låt som När lingonen mognar — helt suverän i denna nytolkning — liksom klassikerna Sommarlåten och Sanningens silverflod, som de spelar senare, har existerat sedan tidernas begynnelse. Visst är också detta urmusik, som rör sig mellan natur och stad, i cykliska förlopp.

Senast Träd Gräs och Stenar spelade i Göteborg var Hills förband. Hanna Östergren, trummis i Hills, är den senaste medlemmen i TGS; hon gjorde sin allra första spelning med dem i onsdags. Ett kul val, och logiskt, Hills har hämtat mycket inspiration från dessa svenska proggförfäder. Det kändes som att hon spelat med dem hur länge som helst.

Sedan Bo Anders Persson lämnade skutan och både Torbjörn Abelli och Thomas Mera Gartz gick bort så är det endast Jakob Sjöholm som är kvar sedan bandets första fas. Sigge Krantz, bas, har i och för sig rört sig i samma krets, som medlem i bland annat Archimedes Badkar, och Reine Fiske kan musiken utan och innan.

Lärjungen har blivit ceremoniledare. Det känns så, med Fiske, som tog över som leadgitarrist efter Bo Anders Persson. Häftigt att höra honom lägga sina personliga färger över musiken samtidigt som arvet förvaltas; och levandegörs, som den nämnda tolkningen av När lingonen mognar. Jag har hyllat honom många gånger, som gitarrist i Dungen inte minst, och med TGS kan han låta gitarrspelet vara ännu mer organiskt och svävande samtidigt som han i korta sekvenser spelar knivvasst och frätande. På en ny låt spelade Fiske det indiska stråkinstrumentet esraj. Aftonens i särklass mest överraskande stund. En svalkande meditation jämfört med den riffbaserade mantrarocken.

Ibland är det sång, framförallt av åldermännen Sjöholm och Krantz, som i en bortglömd låt av Mats G Bengtsson, –Stina – som Blå Tåget aldrig spelade in. De kör, som vanligt nu för tiden, Teddybears Punkrocker, men jag gillar de längsta låtarna mest, när tiden försvinner. En fin gest, till de som inte längre finns med oss, att fortsätta, ta musiken vidare, in i framtiden. Om några veckor kommer en ny skiva: Tack för kaffet (So long).

PM Jönsson

Annonser