Redaktionsbloggen

”Vad är det jag lyssnar på? Vad är det jag ska recensera?”

24 Sep 2018

Musikskribenten Bengt Eriksson om formatets betydelse för lyssningsupplevelsen. Foto: Birgitta Olsson.
Lira bildbyline 2 Foto Birgitta Olsson WEBB

”Aldrig har det funnits så många olika, parallella ljudbärare som i dag – med olika ljudkvalitet och därmed olika fast ändå samma musik, eftersom ljudet påverkar musikupplevelsen.”

Så skriver musikskribenten Bengt Eriksson i en krönika i nya numret av Lira, och ställer den försummade frågan vad det egentligen är han lyssnar på – och hur det påverkar hans upplevelse.

Här är texten i sin helhet, ur Lira #4 2018:

Klingande musik och ljudbärare är två uttryck jag minns från åren kring 1970, då jag började skriva om musik. Undrar om det inte var musikjournalisten Per Anders Hellquist, tyvärr bortglömd numera men bland annat recensent i Svenska Dagbladet och chef för Rikskonserters nystartade fonogramavdelning, som lanserade begreppen, åtminstone för mig.

Fonogram är väl förresten ännu ett ord som användes då men knappast förekommer idag. Samtliga uttryck syftar på dokumentations- och bevarandeformen: hur studio- eller liveinspelad musik bevaras för att kunna lyssnas på i efterhand. Eller i plural: formerna. För dessa har ju skiftat och utvecklats under skivindustrins livstid.

Snabbt och lite förenklad historik: det började med fonografcylindrar/rullar, vilka på 1880-talet byttes mot schellackskivor (så kallade 78-varvare eller stenkakor), som från 1940-talet ersattes av vinylskivor (singel och ep med 45 varv/minut och lp med 33 1/3 varv), som i sin tur på 1980-talet började ersättas av laserlästa cd. Någonstans där emellan får kassettbanden placeras. Vissa av dessa format förekom parallellt – med olika klingande resultat. Att höra en inspelning på lp (tolv tum) och singel (sju tum) eller för den delen en tolvtumssingel var kort sagt inte samma sak. Det kunde låta mycket olika om en och samma låt.

Nu är krönikan framme vid sitt ämne: Aldrig har det funnits så många olika, parallella ljudbärare som idag – med olika ljudkvalitet och därmed olika fast ändå samma musik, eftersom ljudet påverkar musikupplevelsen.

Två frågor jag ofta ställt mig på senare år: Vad är det jag lyssnar på? Vad är det jag ska recensera?

Men det kanske bara är jag, musik- och skivrecensenten, som bryr mig? Nej, nog borde detta vara av intresse också för artister och musiker. Och ja, för varje musiklyssnare.

I dag vill skivbolag, av så kallade kostnadsskäl, ofta mejla en länk för nedladdning eller lyssning på nätet i stället för en fysisk recensionsskiva. Länken kan gå till en ljudfil i vilket format med vilken kvalitet som helst. Det har också hänt att skivbolag bara svarat att ”albumet finns på Spotify”.

Vissa småbolag och musiker som själva står för sin utgivning väljer nu att enbart ge ut digitala album – eventuellt med en extra, mindre upplaga på vinyl. Ett par exempel: En legendarisk organist återkom på skiva. Jag lyssnade på Spotify och tyckte inspelningen var mesig. När jag hörde samma inspelning på vinyl konstaterade jag att den var maffig. Nyligen misslyckades jag med att få en folkmusikskiva på vinyl. I stället kom en länk till Soundcloud med motiveringen att ”det låter lika bra som på vinyl”. Nja, lika bra är en sak. Men inte likadant.

Ett antal digitala format (med reservation för att jag inte är teknikexpert): mp3 (som kan komma i olika upplösning = kvalitet), AAC och Ogg Vorbis (som finns på Spotify i fyra upplösningar: 24 kilobit/sekund, 96 kb/s, 160 kb/s och 320 kb/s), Flac- och Wave-filer. Ju färre kilobit desto mindre information och sämre kvalitet, delar av det inspelade ljudet försvinner. Flac har mer och Wave ska ha all ljudinformation kvar (fast det är nog en sanning med modifikation).

Som recensent har jag envisats med att jaga upp, lyssna på och skriva om huvudljudbäraren, som för mig förblir en cd så länge cd-utgivningen finns kvar. Men det kan vara bökigt och tar tid, med tanke på arvoden är det inte lönsamt.

Så jag har ändrat mig. Från och med nu recenserar jag vad som helst, i vilket format som musiken än kommer. Jag har blivit en mindre seriös recensent. Jo, det tycker jag.

Frågan är: Bör jag ange i vilket format jag hört albumet? Kanske bredvid skivmärkets namn, där kunde stå typ ”ljudbärare: mp3 160 kbit/s” (om man ens får reda på vilken upplösning som skivbolagets fil håller).

För, som jag skrev, musiken låter inte likadan. Den kan låta mycket olika, beroende på ljudformat.

Bengt Eriksson

Annonser