Goran Kajfeš, Jonas Kullhammar, Anna Lund, Johan Holmegard & Per Tjernberg
Kulturhuset, Stockholm 15 maj
I Kulturhusets konsertserie med trumpetaren Goran Kajfeš har vi kommit fram till den tredje spelningen av fem, och återigen är det premiär för en ny konstellation. Saxofonisten Jonas Kullhammar och trummisen Johan Holmegard har spelat mycket tillsammans både med varandra och med Kajfeš genom åren, men i kvällens sättning står slagverken i fokus.
Den lilla scenen Under Fontänen är fullständigt översållad med instrument – här finns två trumset, en stor slagverksrigg, en mängd saxofoner, ett par congas, en synt och en massa annat. Redan åsynen av allt detta lovar mycket gott.
Och från konsertens första stund visar det sig just hur framträdande slagverken blir. Efter en kort introduktion av slagverkslegendaren Per ”Per Cussion” Tjernberg på en sorts vissla smyger de övriga in på scenen, plockar upp klubbor och börjar spela på en massa gongar, cymbaler och andra metallinstrument. Klanger växer fram, tonar ut och sväller igen, slingrar sig om varandra i närmare sju minuter innan ett annat instrument kommer in, i form av Kullhammars mjukt ljudande basflöjt.
Detta är inledningen på en makalös resa. Nog för att Goran Kajfeš har tagit sig an psykedelisk musik tidigare, inte minst i Subtropic Arkestra, men något liknande detta har jag aldrig hört från varken honom eller de andra musikerna. Under mer än en timme spelar de utan avbrott, låter ett sjok tona ut och glida över i något nytt och helt annorlunda. Här finns delayindränkta trumpettoner, flödande tenorsaxsolon, enormt sväng från Anna Lund och Johan Holmegard i symbios, och Tjernbergs oräkneliga instrument, det ena mer udda än det andra. Förutom en mängd klockor, gongar, rassel och bjällror har han med sig två köksbunkar som låter fantastiskt, små skallraliknande prylar i plast, rototoms och en massa andra saker som skramlar, klonkar och plingar.
Även Kullhammar har tagit med sig en uppsjö instrument, där den magnifika bassaxofonen blir en oundviklig fokuspunkt där den står på sitt stativ. När han sedan spelar på den och brummar fram feta ostinaton skapar det en ny dimension i ljudväven. Andra gånger riffar han fram ackord på en dubbelsaxofon, tjuter i ett slags siren eller plockar upp shakers. Kajfeš lägger ibland trumpeten åt sidan och sätter sig och spelar congas eller trollar fram spöklika klanger ur sin Moog-synt.
Kvällen höjdpunkt kommer måhända när Tjernberg efter närmare en timme smyger åt sidan, och när han återvänder någon minut senare har han tagit på sig en guldfärgad, farao-liknande huvudbonad. Medan Goran nöter fram ett mörkt Moog-ostinato och de andra matar på med rytmer vandrar slagverkaren fram och tillbaka framför scenen och mässar en kort textfras om planeter medan han markerar takten med en träklappra. Det är flummigt som bara den, och samtidigt fullständigt briljant.
När han till slut dragit sig tillbaka till slagverksriggen dubblerar Kullhammar riffet på bassaxen, och så fortsätter det en bra stund. När jag skriver detta dagen efter konserten loopas det riffet fortfarande i mitt huvud.
I avdelningen märkliga ljud tar de båda blåsarna fram varsin EWI, ett elektroniskt blåsinstrument, på vilka de vrider fram ännu skummare klanger och tjutande toner än de som kom från Moogen. Andra gånger spelar de unisont på trumpet och sax, och visar en mer melodisk sida.
Lund och Holmegard har förutom varsitt trumset ett antal gongar och en massa små instrument som tamburin, maracas, koklocka och bjällror som de växlar mellan, och lägger emellanåt upp riktigt hårdsvängande grooves.
Den här konserten är kanske det allra bästa jag har hört från alla medverkande, och det säger inte lite. När de sista tonerna till slut klingat ut känner jag mig både rejält urblåst men framför allt oerhört upprymd.
text & bilder: Rasmus Klockljung
