Redaktionsbloggen

Uråldriga traditioner som griper tag

Master Musicians of Jajouka
Fasching, Stockholm, 16 april 2017

Det finns musiktraditioner och så finns det musiktraditioner. Den lilla bergsbyn Jajouka i norra Marocko bildades för omkring 1300 år sedan, och den musik som dess mästermusiker spelar sägs ha ungefär lika gamla rötter och har sedan urminnes tider spelats av medlemmar av släkten Attar.

Sedan 1981 leds ensemblen av Bachir Attar som tog över efter sin fars död, strax efter deras första Europaturné, och därefter har de gjort ett antal vändor i Europa, Nordamerika och Asien.

Efter att bland andra William Burroughs hörde dem spela på 1950-talet fick fler utländska konstnärer och musiker upp ögonen för den uråldriga musiken, och Brian Jones från Rolling Stones spelade in den dåvarande konstellationen mästermusiker 1968, vilket resulterade i en LP som gavs ut ett par år senare. De har senare spelat tillsammans med Ornette Coleman, John Zorn, Bill Laswell och många andra artister.

Musikens ursprung är dock inte konsertformatet, utan den används i religiösa och andra ritualer, och kan spelas i många timmar i sträck. Vissa kompositioner är tillägnade olika helgon, andra används i helande syfte. De sju musiker som sitter på Faschings scen denna söndagkväll anpassar sig sannolikt till viss del till att spela inför en sittande publik och håller ner låtlängderna en smula. De kortaste klockar nu in på ungefär tio minuter …

När ensemblen tagit plats på scenen tar fyra medlemmar upp varsin ghaita, som är små skalmejor och troligtvis ger en stor del av publiken en rejäl ljudchock med sin öronbedövande volym. Bandledaren spelar melodiska fragment medan de tre andra håller borduntoner i ett antal minuter, tills de tre slagverkarna kommer in och driver upp intensiteten. Då tar mer fasta melodier över, först spelade av Attar och sedan av de tre andra blåsarna i en slags call and response.

Till nästa stycke byter blåsarna till små träflöjter, vilka har en fascinerande klang som verkligen gör sig utmärkt som borduninstrument. Även här inleds det med blås för att sedan byggas upp med slagverk.

Det är redan i dessa inledande stycken uppenbart hur musiken kan användas för att framkalla transtillstånd i ritualer. Den mal på men är inte oföränderlig, snarare tvärtom. Det händer en hel del, men i det lilla. En melodi förändras, en rytm skiftas subtilt en aning. Musiken är synnerligen komplex, och samtliga slagverkare spelar nästan alltid varsin stämma. Polyrytmerna slingrar sig om varandra, oftast i 6/8-takt, och skapar en helhet som är trollbindande.

Så småningom plockar Ahmed Bakhat upp sin fiol och Bachir Attar en loutar, en fyrsträngad luta, och tillsammans inleder de nästa stycke med en lång duett. Lutan har en basig klang med mycket anslagsljud, vilket även blir ett rytminstrument, och violinen spelas på ena knät i stället för mot axeln och har ett rått sound. Här läggs blåsinstrumenten åt sidan och antalet slagverkare blir nu hela fem, för att vrida till polyrytmiken ännu ett snäpp.

När väl trummorna kommit igång, efter sisådär fem minuter, tillkommer även sång. En av medlemmarna sjunger vers på vers, som följs av att de övriga upprepar ett omkväde, en sångform som ju återfinns i många delar av världen. Sångmelodierna är enkla men sätter sig som häftplåster. Ibland, på en given signal, byter slagverkarna till mer pådrivande rytmer som ökar intensiteten ytterligare, för att en stund senare återgå till de aningen lugnare igen.

Vid andra tillfällen tar långa fiolsolon över och lutriffen trycker på än mer. Det är inte svårt att förstå varför många rockmusiker fastnat för detta. Den här låten pågår till slut i 25 minuter, utan att kännas det minsta tjatig. Nästa, även den med samma sättning, blir något kortare.

Därefter tas skalmejorna upp igen för ytterligare ett instrumentalt stycke, och fastän merparten av publiken antingen sitter ner eller står stilla vid sidorna av scenen börjar några att dansa. Detta uppmuntras av gruppen, och i extranumret flyttar de undan sina stolar för att själva också kunna ta några steg på scenen. Här får en av slagverkarna ögonkontakt med en dansande åhörare och det syns tydligt hur detta ökar intensiteten hos dem båda, och att de driver på varandra. Efter en knapp kvart tågar musikerna, medan de fortsätter spela, slutligen av scenen, genom publiken och ut ur lokalen. Ett magnifikt sätt att avsluta ett mycket speciellt framträdande.

Rasmus Klockljung

Annonser