Redaktionsbloggen

Unik artist som går hem i vida cirklar

27 Mar 2018

Tigran Hamasyan, foto Hélène Lundgren
Tigran Foto Helene Lundgren 0995 webb

Tigran Hamasyan

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm 26 mars 2018

Den armeniske pianisten Tigran Hamasyan har spelat i en mängd olika konstellationer, både med olika egna grupper, med andra artister som exempelvis Dhafer Youssef, och med klassiska ensembler. En mycket eklektisk artist som nu återvänder till Stockholm för en solokonsert.

Konserten hålls på Stadsteaterns stora scen, vilket visar sig vara ett klokt arrangemang. Under konsertens början ligger scenen nästan helt i mörker, med bara ett par smala spotlightkäglor riktade mot pianopallen och några mörkt blåa strålkastare i bakgrunden. Ljussättningen varierar under kvällens gång, och är en integrerad del av konserten som verkligen tar till vara på teaterscenens stora ljusuppsättning. Ibland används även dramatiska projektioner i fonden.

Hamasyan, givetvis mörkt klädd, inleder utan ett ord med ett långt och mångskiftande stycke. Redan här ger han prov på det oerhört dynamiska spel som kommer att prägla hela konserten, och i de mer intensiva stunderna böjer han nacken i nästan nittio grader så att ansiktet vänds rakt ner mot tangenterna, för att sedan räta upp sig och spela långa, spröda toner med några få fingrar.

I den nästföljande Revolving – Prayer förekommer kraftigt synkoperade avsnitt, där Hamasyan manglar fram riffen samtidigt som han förstärker dem genom intensiva huvudrörelser, inte helt olikt hårdrockens headbanging, innan han glider över i mjuka fjärdedelar på pianot tillsammans med en mörk, ordlös sångröst.

Ett stycke inleds med elektronik, där gnisslande, nästan skärande ljud under flera minuter rullar fram. Över detta spelas sedan enstaka toner med en spöklik klang som närmast påminner om glasharmonika, fast körd genom diverse filter, innan pianot slutligen kommer in. Här visslar (!) Hamasyan melodin unisont med pianot i vissa partier, och spelar stämmor i andra delar.

Tiden går obegripligt fort, och efter en dryg timme avrundas ordinarie set med en tolkning av jazzstandarden Someday my prince will come, där rasande snabba kromatiska löpningar över tangenterna blandas med melodispel i basregistret med korsade armar.

För någon vecka sedan lade Hamasyan på sin Facebook-sida upp en video inför just den här konserten, där han berättar om olika svenska artister som inspirerar honom. Bland andra nämner han folkmusiker som Lena Willemark, Väsen och Garmarna.

Som extranummer på Kulturhuset väljer han att hylla folkjazzgiganten Jan Johansson genom en tolkning av den svenska folkvisan Lilla Lasse, som denne spelade in på eminenta Musik genom fyra sekler. Den melankoliska känslan i Johanssons version finns i högsta grad kvar även i denna tolkning, och det virtuosa spelet tillåts inte komma i vägen för den.

I nämnda videon pratadeTigran även om andra svenska favoritartister inom helt andra genrer, nämligen metalgruppen Meshuggaah och Lira-bekanta Mats/Morgan Band, som båda spelar hyperexakt musik fylld med synkoperade rytmer. Denna inspiration kan skönjas i det andra extranumret, An ancient observer. Här sjungs återigen vissa partier ordlöst, och följs av något som närmast liknar beatbox för att förstärka det rytmiska. Mot slutet av låten kommer så ett avsnitt med kvällens tyngsta musik, där hårda, mycket synkoperade riff hamras fram och påminner en hel del om nämnda grupper.

Detta är verkligen en osedvanligt mångsidig artist, och en som är ofantligt uppskattad av publiken. Applåderna efter varje låt är bland de längsta jag har hört under en konsert, och bland åhörarna syns mycket riktigt också folk med vitt skilda musikaliska bakgrunder.

I myllret efteråt hör jag några prata om jazz medan andra nämner Vivaldi, och åter andra bär olika metalbands t-shirts. Tigran Hamasyan gör en konsert som, trots de ständigt skiftande stämningslägena, hela tiden är dramatisk och oerhört känsloladdad, och stundtals nästan överväldigande.

text: Rasmus Klockljung
bild: Hélène Lundgren

Annonser