Blues Detour
Fasching, Stockholm 19 nov 2016
För ett par år sedan hyllade jag denna trios gemensamma debutalbum i Lira med ord som ”mästarmöte” och ”fullständigt briljant” (recensionen kan läsas här), och denna kväll känns det inte ett dugg i underkant.
För en del artister är blues ett i hög grad likformigt och ibland monotont uttryckssätt, och kan även då vara nog så bra, men här är det i stället en utgångspunkt för en synnerligen mångsidig repertoar omfattande både egna och traditionella låtar.
Eric Bibb har djupa rötter i traditionell blues, vilket han visar i versionen av klassikern Where did you sleep last night som Ale Möller förser med snygga, suggestiva sälgflöjtsmelodier, men skriver också många egna sånger, som den koradoftande On my way to Bamako.
Knut Reiersrud från Oslo är även han en en ypperlig bluesgitarrist, men visar stor kreativitet när han med hjälp av en stråke och ett gäng effektboxar skapar bordunmattor och fascinerande loopade klanger ur sin akustiska gitarr i solonumret som inleder hela konserten.
Nämnde Möller spelar som vanligt en uppsjö instrument, men är dessutom en fin sångare. Här sjunger han bland annat en cajunvals på både engelska och franska till eget dragspelskomp och en rebetikalåt på grekiska.
Alla tre är inte minst fantastiska underhållare, och särskilt Reiersrud lägger gärna in små kommentarer i mellansnacken som får stora delar av publiken på ett proppfullt Fasching att tjuta av skratt, och hans sång om en taltrast är minst lika roande och pyntas av samplat fågelkvitter som han trycker igång med en knapp. Jag har nog aldrig sett någon annan som så uppenbart stortrivs på scen som Ale Möller, fullkomligt sprudlande av glädje och med humoristiska inlägg i både ord och toner, och Eric Bibb har allt som oftast, även när han sjunger om det eviga bluestemat om brusten kärlek, ett stort, varmt leende på läpparna. Men det finns undantag.
Medan Reiersrud med sina loopar bygger upp en kuslig, ödesmättad stämning och till och med får sin gitarr att låta som avlägsna kyrkklockor, och Möller lägger djupt klingande flöjtslingor, berättar Bibb om den fasansfulla bakgrunden till sången Rosewood när ett litet samhälle med det namnet i Florida, med afroamerikansk befolkning, 1923 brändes ned till grunden i en rasistisk massaker och många människor dödades. Bibb skrev låten baserad på en överlevandes vittnesmål, och dess lågmäldhet gör den ännu mer skrämmande. Detta är definitivt kvällens mest emotionella nummer både för sångaren och säkerligen för publiken också. Fruktansvärt starkt!
Men primärt är detta alltså en glädjefylld konsert, som när Ale Möller spelar två traditionella polskor solo på munspel eller när han och Reiersrud gör en duett på samma instrument. Som Bibb sjunger i ett av sina paradnummer, Don’t ever let nobody drag your spirit down, vilket på sätt och vis är ett slags valspråk för trion. Som för att ytterligare poängtera detta låter de extranumret Needed time glida över i en ljuvlig, instrumental tolkning av What a wonderful world.
Jag kan helt enkelt inte låta bli att upprepa mig. Detta är verkligen fullständigt briljant!
Rasmus Klockljung
