Redaktionsbloggen

Tomasz Stanko fotograferad av Jacek Poremba.

Tomasz Stanko har gått bort – läs vår intervju från 2014

30 jul 2018

Den polska jazztrumpetaren och kompositören Tomasz Stanko avled igår söndag, 76 år gammal. Han fick i våras diagnosen lungcancer.

Stanko har genom åren arbetat tätt tillsammans med musiker som landsmannen Krzysztof Komeda, Don Cherry, Cecil Taylor och en rad prominenta nordbor som Edward Vesala, Arild Andersen, Jon Christensen, Bobo Stenson och Anders Jormin.

Han gjorde sig tidigt ett namn inom avantgardejazzen men ofta med musik av ett luftigt och finstämt slag. Hans sista skiva blev December Avenue 2017 med Tomasz Stanko New York Quartet, med relativa ynglingarna David Virelles på piano, Gerald Cleaver på trummor och Reuben Rogers på bas.

I Lira #1 2014 hade vi en intervju med Tomasz Stanko, gjord av Martin Röshammar, en text vi återpublicerar här nedan.

/Redaktionen

Den modemedvetne och milt sagt rutinerade trumpetaren Tomasz Stanko går igång på såväl modern som klassisk stil – både när det gäller jazz och kläder. Så när han kommer till Stockholm i mars står trendiga jeans högst på inköpslistan.

text: Martin Röshammar

När skivan Wisława recenserades i The Guardian förra året kallade recensenten projektet för ett jazzens drömmöte mellan å ena sidan en europeisk legend och spjutspets inom jazzen, och å den andra energiska pionjärer i form av tre unga New York-baserade musiker.Det handlar om den polske trumpetaren och kompositören Tomasz Stanko och hans New York Quartet. Det handlar också om en skiva inspirerad av och dedikerad till Wisława Szymborska, Nobelpristagare i litteratur 1996, som dog i februari 2012.
– Jag arbetade med Wisława Szymborska bland annat i ett projekt där hon läste sina dikter och jag spelade trumpet till. Hennes poesi har inspirerat mig mycket, med en säregen blandning av enkelhet och djup. Men egentligen är skivan mer dedikerad till henne som person. Den är mitt sätt att hylla henne, förklarar Tomasz Stanko.

Då inspelningarna var igång insåg han ganska snabbt att det skulle passa att göra ett dubbelalbum. Den rätta känslan av frihet kom snabbt i studion och han låter fortfarande väldigt nöjd när han konstaterar att flytet som musikerna hade aldrig tog slut.
– Jag älskar att spela med pianisten David Virelles, trummisen Gerald Cleaver och basisterna  Thomas Morgan och Ben Street. Gerald är bra för mig. Han kan lira enkelt, men han är också väldigt flexibel, väldigt rörlig och känslig i sitt spel. David kan spela allt, han har väldigt bra koll på modern musik, samtidigt som han är klassiskt skolad och även influerad av en sån som Don Pullen och hans spel.

I nästa hela sin mer än femtio år långa karriär har Tomasz Stanko varit bandledare, vilket passat honom bra även om han också trivdes när han lirade med pianisten Krzysztof Komeda, bland annat på skivan Astigmatic som spelades in 1966.
– Då ska man komma ihåg att Komedas musik låg väldigt nära min musiksyn och min musikaliska estetik och jag jobbade också länge tillsammans med en annan pianist, Adam Makowicz. Men annars har jag mest spelat min egen musik, konstaterar Tomasz Stanko.

Han understryker att han tycker mycket om improvisation, om frihet i sitt musicerande och möjligheten att kasta sig mellan olika uttryckssätt inom jazzen. Å andra sidan poängterar han vikten av att inte glömma bort den traditionella jazzen. Han är förtjust i paradoxer, såväl i musiken som i livet.
– Jag tycker om gammal jazz av såna som Miles Davis och Charles Mingus och lyssnar just nu mycket på bebop med Bud Powell och Charlie Parker. Samtidigt som jag älskar experimentell och avantgardistisk jazz. Jag vill gärna kombinera de två världarna i min musik, i mitt uttryck.

Från början var det Miles Davis och Chet Baker som lockade honom till trumpetspelandet. Han vars pappa var domare och spelade fiol. Som ung kunde han tillbringa timmar och åter timmar med att härma Miles Davis sätt att spela – han var hänförd av enkelheten och av hur Miles styrde sitt band.
– Miles Davis behövde aldrig visa hur bra han var, solon för uppvisningens skull var inte hans grej. Men det var inte bara musik och musiker som inspirerade mig. Kärleken till konst och till konsten påverkade också hela mitt liv, varje andetag jag tog, förklarar Tomasz Stanko som verkar ha en förkärlek för de stora orden – ska man beskriva något tar man i, punkt.

Hans stora genombrott kom 1975 när han skrev på för skivbolaget ECM och gjorde skivan Balladya med basisten Dave Holland och trummisen Edward Velesa. I år fyller Tomasz Stanko 72 och delar sin tid mellan Warszawa och New York. När jag ringer upp honom är han i den polska huvudstaden, men dagen efter ska han flyga till New York igen. Han beskriver sig som en storstadsperson som behöver stöket, tempot och valmöjligheterna som finns i en stor stad. Dessutom är New York i hans öron fortfarande världens bästa vad gäller kulturutbudet i allmänhet och jazzscenen i synnerhet. Samtidigt är han tydlig med att turnerandet är som ett gift, ett gift han måste få sin beskärda del av.
– Om jag stannar för länge på ett ställe blir jag både nervös och rastlös. Inte minst för min kreativitets skull försöker jag byta miljö ofta.

1992 fick han problem med sina tänder och tvingades ställa in en turné. Sedan dess har han ”falska” tänder, som han själv uttrycker det. Trots det lärde han sig snabbt att spela med sina nya tänder och övade i timmar framför tv:n. Inte sällan tittade han på tennis medan han envist spelade och spelade. Han tycker själv att han hade tur, att det var bra att det hände ganska tidigt i livet, då han var frisk i övrigt.

Efter bara två månader med de nya tänderna ringde den polske kompositören Zbigniew Preisner. Han skulle göra filmmusiken till en film av Louis Malle, Damage, och regissören ville ha en jazztrumpetare. Tomasz Stanko klarade det och de nya tänderna blev en nystart på alla sätt och vis. Han slutade med droger, slutade dricka alkohol och slutade röka.

Genom åren har Tomasz Stanko spelat med en lång rad svenska musiker, däribland Bobo Stenson, Anders Jormin, Palle Danielsson och Bernt Rosengren. Dessutom spelade han ofta och gärna på det klassiska jazzstället Gyllene Cirkeln i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.
– Jag känner en stor gemenskap och känsla av tillhörighet med den svenska musiken och de svenska musikerna. Och så är min syster gift med en svensk. De bor i Stockholm. Det ska bli roligt att träffa dem snart, säger Tomasz Stanko som spelar på Fasching den 18 mars [2014]

För fyra år sedan gav han i hemlandet ut sin självbiografi, Desperado. Hemma i Polen är han – vars look är som en kaxigare version av Elvis Costello – en profil, en stjärna, medan han i New York kan vara mer anonym. Kläder och stil är viktigt för honom.
– Självklart är jag påverkad av jazzmusiker som Miles Davis och Coleman Hawkins, som tyckte om skräddarsydda kostymer. Jag tycker om att vara snygg på scenen. Men ja, och det ska jag komma ihåg när jag kommer till Stockholm, jag måste köpa ett par Acnejeans. Det gör jag alltid!

 


Fler recensioner

Annonser