Bad Liver
Årsta Teater, Stockholm 13 mars 2019
Att spela covers är vanligt, men att göra det på ett intressant och relevant sätt är betydligt mer sällsynt. En av de artister vars musik förmodligen är svårast att spela på ett sådant vis är Tom Waits. Jag har hört en mängd försök, och ofta har sångerna framförts som bluesiga rocklåtar eller jazzpopballader, utan några märkbara ambitioner från musikerna att göra dem till sina. Då faller försöken oftast platt, eftersom både Waits och hans musik är så egenartade.
Hans raspiga röst, instrumenteringen med diverse blås, marimba, dragspel, fiol och massvis med udda slagverk, och att han rör sig inom och över otaliga genrer är några saker som gör det svårt för coversångare – men kanske är det hans berättarkonst som allra mest präglar både hans texter och inte minst hans liveframträdanden. Sångernas persongallerier är fyllda med säregna karaktärer, och många texter utgör en egen liten värld där personernas egenheter och liv skildras.
Under Waits konserter brukar han dessutom mellan (och ofta även under) låtarna dra berättelser, den ena mer märklig och osannolik än den andra. Att då behandla alstren som bara en låt, utan att verkligen skildra dessa miljöer och personer, gör dem inte rättvisa.
Att ge sig in på att göra inte bara en hel skiva (betitlad 14 sånger och utgiven så tidigt som 1989) men också en drygt två timmar lång konsert med Waits-tolkningar skulle kunna vara fullständigt dumdristigt, men det är just vad gruppen Bad Liver gör. Nyckeln till att de inte bara lyckas utan gör det på ett alldeles magnifikt sätt är just att de tolkar sångerna.
Allihop har fått svenska texter, skrivna av bandets vokalister Gerhard Hobersdorfer och Leif Jordansson. De har insett betydelsen av att ha med dessa udda personligheter i texterna, men till skillnad från i Waits original så återkommer många av dem i ett antal låtar. Duon har faktiskt till och med skapat en egen fiktiv ort, Glömskeboda, där de som konsertens berättare växte upp tillsammans med dessa udda existenser.
Under låtarna i kvällens första set berättas om deras relationer, påhitt och äventyr som tonåringar, alltifrån att stjäla bilar och cigaretter på grund av ledan i den lilla orten, till en bilresa via Haparanda till finska Kuopio och händelserna längs vägen. Mellan sångerna berättar de båda historier från denna uppväxt för att ytterligare utveckla denna fiktiva värld, varvat med något mer verkliga minnen från Bad Livers tidiga år i Göteborg under 1980-talet. Mycket Waitsianskt är berättelserna fulla med aviga ordvändningar, och det förklaras att föreställningen görs för att de övriga karaktärerna kräver att sångarna ska berätta sanningen om deras uppväxt.
Jordansson och Hobersdorfer är de enda kvarvarande originalmedlemmarna, men de har eminent förstärkning i den nuvarande sättningen. Trummisen Erik Nilsson har hämtats från balkanbrasshjältarna Süperstar Orkestar, Arvid Pettersson på kontrabas och klaviatur från klezmerveteranerna Den Flygande Bokrullen, och träblåsaren Lars Ydgren från båda dessa grupper. Tillsammans utgör de ett oerhört mångsidigt band, vilket är fullständigt nödvändigt för att kunna tolka Waits enormt breda repertoar.
Här finns ljuvliga ballader som Fall på knä (Falling down) och en av Waits allra vackraste alster, den tårframkallande Hold on, som här fått titeln Hem igen. Bägge framförs lysande fint av Jordansson, som under större delen av kvällen sjunger varannan låt. Han tar sig till och med an en solotolkning av Tom Waits kanske mest fylleromantiska sång Pianot är på fyllan (The piano has been drinking) i en dryg minut innan den tvärt avbryts, också det på ett typiskt Waits-sätt, för att berätta historier varvade med lite sporadiskt klinkande.
Gerhard Hobersdorfer är även skådespelare, och det utnyttjar han när han tar en kommentar om föregående dags regeringsbeslut om altanbyggen som utgångspunkt för den ytterst udda Vad är det han bygger på? (What’s he building in there?). Kröp på finska över bron (Walking Spanish) är en skev blues med Jordanssons slidegitarr och ett ett barytonsaxsolo av Ydgren, medan Ner ner ner (Down down down) är en stompig dito med banjo och stötig saxofon. Dess refräng ”han snackade jättemycket, ingenting var sant” är för övrigt en mycket träffande beskrivning av Waits och Bad Livers texter.
Under andra set spelas mest material som är fristående från de återkommande karaktärerna. Drygt hälften av kvällens hela 24 låtar är hämtade från nämnda skiva, och bland de övriga finns en del som är hämtade från den senare hälften av Waits över 45 år långa karriär. Död och underbar är ännu en ballad, och Drömmarna (Innocent when you dream) görs med enbart sång och Arvid Petterssons briljanta pianospel.
När solen kommer har jag åkt (I’ll be gone) görs betydligt snabbare än originalet, och efter ett par verser plockar Hobersdorfer upp ett par maracas och börjar dansa. Jordansson hänger av sig gitarren och gör detsamma, för att sen skicka vidare paret till Pettersson som också svänger loss. När det blir trummisen Nilssons tur drar han av sig kavajen, ställer sig längst fram på scenen och showar rejält med både höga sparkar och snabba danssteg. Det hela är lika oväntat som logiskt.
Som läsaren nog har förstått betyder Tom Waits musik mycket för mig. Faktum är att jag sedan tjugo år håller honom som min absoluta favoritartist, och av de tusentals konserter jag varit på under ett kvartssekel som musikfantast har många varit fantastiska, men en har ändå stått i total särklass: Tom Waits senaste, och sannolikt sista, Sverigeframträdande, på Cirkus i Stockholm i juli 1999.
Men Bad Liver kommer faktiskt inte alls långt ifrån det. Inte bara gör gruppen de överlägset bästa Waits-tolkningar jag någonsin hört, utan hela föreställningen (för detta är mer än en konsert) är oerhört stor underhållning, fylld med humor och egensinnighet, och jag fullständigt älskar varenda minut av den.
text & bild: Rasmus Klockljung
