Redaktionsbloggen

Till synes outröttlig fusionlegend visar upp hela spektrumet

Billy Cobhams trumset ...
cobhams trumset

Billy Cobham
Fasching, Stockholm 6 februari 2018

Med runt femtio års karriär bakom sig är trummisen Billy Cobham en levande fusionlegend, med bakgrund i Mahavishnu Orchestra och hos Miles Davis, men framför allt som ledare för egna band under många decennier.

Med några års mellanrum brukar han återkomma till Sverige, och med sig denna gång har han sin nuvarande kvintett. Förutom de obligatoriska syntarna, gitarren och elbasen finns här även steelpan, ett instrument som ger en ovanlig klang i den annars ofta öronbedövande högljudda musiken. Redan från början känns basens låga toner i kroppen och bastrummorna dundrar, men efterhand blir ljudnivån lite mer behaglig.

Fusion handlar förstås mycket om solon, och nästan varenda låt är lång och fylld med  soloeskapader av både keyboardisten Camelia Ben Naceur och gitarristen Jean-Marie Ecay, och ofta även av Junior Gill på steelpan.

Det skulle kunnat ha bli rätt långtråkigt, men bandet är så pass skickligt och musikaliskt att de undviker att falla i sådana fällor. Inlevelsen är stor, inte bara på scenen, utan av jublet att döma även i publiken. Ben Naceur släpper visserligen fram ganska stereotypa syntljud ibland och använder vibrato flitigt, men står också för ett magnifikt orgelsolo i en av spelningens tyngsta låtar.

Gill har förutom sitt huvudinstrument även en mängd små bjällror, klockor och rassel som han snyggt fyller ut ljudbilden med då och då, och spelar även bongos. Eftersom jag står vid scenens ena ände är det honom jag ser mest av, och det är intressant att följa hans snabba växlingar mellan de många instrumenten.

Billy Cobham själv är återhållsam med solon, det blir mest ett par grooviga intron och några få takter i enstaka låtar, fram till det att han ganska sent under kvällen spelar ett fem minuter långt solostycke där han verkligen fullt ut använder de åtta (!) pukorna i det gigantiska trumsetet. Under en del av solot spelar han med fyra trumstockar för att i än större utsträckning kunna använda sig av de melodiska möjligheterna.

Christian Galvez sitter längst bak på scenens bortre hörn och syns knappt, men hans sexsträngade bas hörs desto mer. Han får ofta hela Fasching att skaka med sina monstruöst tunga toner, men får i långa, oackompanjerade solon visa att instrumentet även ät utmärkt att spela såväl ackord som melodier på. Han står för inledningen till låten Panama i första set, och i solot i konsertens sista nummer trampar han in disten och leker hårdrocksgitarrist. Han lägger till och med in några rejäla vibraton på de tjocka strängarna.

Billy Cobham är 73 år, men är uppenbarligen fortfarande i mycket god form, och stortrivs ännu på scenen. Att göra en tvåtimmars konsert med blytung musik på ett så fysiskt krävande instrument verkar gå hur galant som helst, och att döma av den oerhörda entusiasmen på ett välfyllt Fasching är vi många som hoppas att han har många år kvar som artist.

text & bild (på Cobhams trumset!): Rasmus Klockljung

Annonser