Redaktionsbloggen

The Souljazz Orchestra fick Fasching på fötter

The Souljazz Orchestra
Fasching, Stockholm Jazz Festival, söndag 15 oktober

Redan när jag står i garderoben, innan jag ens passerat ingången känner jag stämningen, hettan och energin. När jag kommer in i kvällens spellokal på Fasching spelas det ösig blås-jazz och lokalen är full med sociala människor som redan svänger på höfterna. När klockan börjar närma sig speltid, går musiken in i en ”souligare”, lite lugnare stämning. Folk börjar dra sig mot scenen. Borden, som annars står i mitten på golvet, är borttagna, så det blir mer plats – för vad jag hört av det här bandet lär inte många stå still ikväll.

Strax efter 21 stängs musiken av, ljuset fokuseras på scen och bandet kommer, till jubel, upp på scen. De kollar ut över publiken, ger lite bekräftande blickar och leenden och kör igång. De inleder med titelspåret på nya skivan Burning skies. I mitten; Ray Murray, Steve Patterson, och Zakari Frantz på tenor-, baryton- och altsaxofoner. På sidorna; Pierre Chretien på keys och Philippe Lafreniere på trummor.

Från första stund skjuter pulsen i taket – och längst fram står ett extremt taggat gäng som har så mycket energi att man inte kan låta bli att bli smittad av dem. Bandet har direkt kontakt med publiken och involverar oss hela konserten med allt från ekande fraser, ”protest-rop” och textrader på swahili.

Saxofonisterna gungar fram och tillbaka i takt, med olika moves för varje låt. Hela publiken kan såklart inte annat än att haka på. Efter första låten berättar Pierre Chretien att det faktiskt är första gången någonsin de spelar i Sverige, vilket publiken svarar på med ett jublande skrik. Vi vill göra afro-musik, inspirerad från hela världen, berättar han samtidigt som de fortsätter med en låt från Somalia. Den här låten bjuder på kvällens spexigaste och snyggaste solo där Zakari Frantz gör en dansant runda i publiken.

Det här är väl ändå en jazzfestival, eller hur? Kom igen, ropar Ray, samtidigt som Ottawa Boogie drar igång, en hyllning till deras hemstad. En låt för er som vill ”skaka den där”, och publiken skrattar. Med rötterna i afro och funk, bjuder kvällen på låtar i flera olika teman, genrer och melodier. Lufunki, från nyaste albumet är tydligt funkig med åttiotalsvibbar., medans en annan låt får en att vilja dansa salsa.

Tempot dras ner en stund och Ray pratar om behovet av mänskliga rättigheter, kärlek till varandra och fred på jorden. Publiken skriker jakande och i Freedom no go die känns hela lokalen som en enda stor familj. Stockholm you’re with us?, ropar Pierre. Give me a ”waah” och publiken svarar. Give me a yeah – yeah.

Kvällens sista låt Bulls eye, inspirerad av Jack Bull-statyn på Wall Street, gör publiken mer igång än någonsin och jag tror inte någon ville gå därifrån. Det var längesen jag upplevde musik såhär förenande, och oavsett vilket humör man var på när man kom dit, gick man inte därifrån utan ett leende på läpparna. Ja, det här var första gången Stockholm fick se och uppleva The Souljazz Orchestra, men jag hoppas sannerligen inte att det var den sista.

Elin Ling

Annonser