Långsta Rasta, Långshyttan – Hedemora 14-15 augusti 2015
För andra året i följd slog baktakten och basgångarna ner i Dalarna. Långsta Rasta i Långshyttan ökade farten och utbudet när man i år bjuder på två dagars festival. Husvagns- och tältcamping ger ännu mer festivalkänsla. Festivalen äger rum på det natursköna Landbohagen, en idrottsplats som är perfekt för reggaefestival. Förutom scener så finns fyra-fem matställen med både (fantastisk) vedugnsbakad pizza, jamaikansk och vegansk mat. Ölutskänkningen sker på en dansbana med tak (Beer Stage) som också tjänar som scen och dansgolv där olika Sound Systems levererar rytmer och dubplates. På Beer Stage har man också fixat två utomhusinhägnader som är bra platser för att se de båda andra scenerna. Briljant lösning och ingen risk att missa något!
Personligen tycker jag att festivaler i allmänhet och reggaefestivaler i synnerhet är något annat en vanliga konserter. Visst handlar det om enskilda artister och bands framträdanden, men festivalen är en helhet. Det är människor med samma intresse som kommer samman. Publik, artister och arrangörer. Ensam är aldrig stark. Något som tydligt visas från arrangörshåll som låter nya, oetablerade band få speltid.
Men något måste jag säga om de musikaliska. Låt mig börja med att framhäva ljudet. Det är nämligen fantastiskt bra ljud. De som varit involverade med ljudet och mixerborden kan alla sträcka på sig.
Fredagens höjdare blev, trots konkurrens från jamaikanska Norris Man, hemmasönerna i Dalarnas egna Rootvälta. Publiken strömmade till, det sades att många bara kommit för att se just dem. Något jag inte tvivlar på. Att Rootvälta fortfarande har sina fans är häftigt och många var de som blev nöjda. Uppåtgående Partiet spelade också och bjöd på sin politiska reggae som hittat sin fanbase. Deras fans får snart mer då ny platta utlovas.
Lördagen fortsatte att inramas av värme och skinande sol. Men kanske gjorde vädret så att festivalbesökarna lockades av badet i närheten av campingen? För när Regeringen gick på scen var vi inte många som lyssnade på deras reggae som är (inte bara till namnet) besläktad med Partiet.
Inte heller Gävlebandet Liondub får sin rättmätiga publik när de, på grund av omkastningar i spelschemat, nödgas spela redan klockan 15. Det är synd, för jag tror egentligen inte att arrangörerna ville spela ut dessa veteraner så tidigt. Liondub spelar skön lovers rock, men nu också kryddat med Cornelistolkningar. Det kommer sig av att bandet blev inbjuden till Cornelisdagen på Mosebacke. Och till den tolkade de sex Cornelislåtar i baktakt. Vi får höra tre av dem. Kanske är dessa tolkningar starten på ett ”nytt” Liondub med svenska texter? För det var riktigt bra. Ett alltid lika bra Liondub är värda en större publik. Jag hoppas de får möjlighet att spela nästa år, fast då på en bättre tid. Och med en färsk platta i bagaget.
First Light håller också ställningarna som ett av rikets bästa rootsreggaeband. De är lite kärva och krävande. Men med sitt lite modernare sound drar de folk till både call and response-sång och dans. Och att de gör sin Cool down tillsammans med Papa Dee, precis som de gör på debutplattan, är självklart extra populärt. Stabil spelning och First Light borde ha goda förutsättningar att bli uppmärksammade utanför Norden.
Nämnde Papa Dee, ja han dök också upp tidigare på kvällen i en gemensam dj-spelning med Governor Andy. Guvernören körde både gammalt och nytt från sin partyaktiga repertoar där humor och glimten i ögat är väldigt närvarande. Reggaenestorn Papa Dee behärskar både toast och sång. Han tar sig an vilken låttyp som helst, kan improvisera och fånga publiken. Det blir aldrig dåligt när dessa två veteraner framträder. Man kan lugnt påstå att de har hög lägstanivå på sina framträdanden. Långsta Rasta var inte deras högsta nivå, men ändå riktigt bra. Att Papa Dee är svensk reggaes mest välklädda artist råder det dessutom ingen tvekan om.
De så kallade dj-spelningarna med artister som sjunger singback till en vältajmad deejay med skivspelarna full med riddims, har fått stort genomslag även på reggaescenen i Sverige. Det är möjligen inte alltid lika kul som att se ett fullt band ösa på. Men detta ger en ekonomisk möjlighet för artisterna att komma ut och spela “live” för sin publik. Och det är viktigt att förstå att det krävs kunnande och teknik för att få ett bra samspel. Det är verkligen inte bara att trycka på playknappen och köra, som jag hörde någon säga.
Infinity Sound visade dessa kvaliteter på den mindre scenen. Fyra sångare bjöd på ett bra set. Ras Daniel imponerade på mig med sin rejäla röst. Löst Folk från Uppsala med sina tre vokalister var verkligen en ny trevlig bekantskap. Välrepat och oerhört samspelta med sköna, träffande texter, så stal de showen och får guldstjärna.
Norges stjärna på reggaehimlen, Amiral P gör en helt okej spelning. Det är välregisserat och min referenspunkt, både i sound och rörelsemönster, blir Tysklands reggaekung Gentleman. Om Admiral P kan nå samma framgångar som Gentleman är väl tveksamt då valet att sjunga på norska troligen begränsar en internationell karriär. Även om reggae är rytmen och musiken, så har texterna betydelse och för mig blir det lite svårt att hänga med i svängarna när Admiralen öser på.
Men det bästa är nog att det största affischnamnet på Långsta Rasta; Syster Sol, avslutar på Stora Scenen. Det är oerhört glädjande, både för reggaen som mansdominerad genre och festivalernas oförmåga att boka kvinnliga artister. Nu var de kvinnliga artisterna inte så många här heller. Men de fanns och Syster Sol fick lysa som den största stjärnan. Att lyssna på Syster Sols musik och texter ger glädje och hopp. Kanske kan man inte dansa sig till en kärleksrevolution där egoismen förintas och solidaritet fortfarande betyder något. Men man kan försöka. Och det gjorde man på Långsta Rasta.
En mycket bra avslutning på en oerhört trevlig festival. Svensk reggae mår rätt bra och det är kul med ett varierat sound. Det finns säkert ett hundratal svenska band som spelar reggae, så att hitta band som vill spela är nog inget problem.
Jag hoppas verkligen att arrangörerna och Långshyttan har kraft och energi att återkomma nästa sommar med en ny festival.
Och ett stort tack till arrangörerna. Big Up!
text: Niclas Forsgren
bild: Saga “Niceguzz” Berlin
