Redaktionsbloggen

Syrisk-italienska trion Soriana tillbaka på Stallets scen

43465046_10157753044269692_1599071304177156096_n

Soriana
Stallet, Stockholm 7 oktober 2018

För ganska exakt ett år sedan gjorde den syrisk-italienska trion Soriana sin första Sverigespelning just här på Stallet, vilken jag hyllade som en av det årets bästa konsertupplevelser. Jag har därför minst sagt höga förväntningar när de nu återvänder till samma scen.

Repertoaren är till stor del densamma som då, likaså upplägget. De flesta stycken börjar med en lång solointroduktion innan själva melodin drar igång, och dessa inledningar pågår i vissa fall ungefär lika länge som resten av låten. Det känns tyvärr lite väl långdraget ibland, trots musikernas briljans.

För spelskickligheten är definitivt mycket stor, men precis som vid den förra konserten tar den inte över från det musikaliska innehållet. Uttrycket och själva låten kommer alltid främst. Det blir dessutom synligt när saxofonisten Basel Rajoub, både ibland när han spelar men framför allt när hans kamrater spelar solon, sluter ögonen och håller instrumentet ömt.

I öppningslåten Jasmin Tree inleder Rajoub sitt tenorspel med oerhört mycket blåsljud som är rejält känsloladdat, det hörs nästan mer än själva tonerna, och senare växlar han mellan det soundet och ett mer rent.

Efter ungefär halva konserten spelar Feras Charestan det långa solostycket Semai på qanun, den arabiska brädcittran, vilket följs av en duolåt på sopransax med qanunkomp. Detta gör att det blir en ordentlig sänkning av intensiteten, vilket på sätt och vis är välkommet, men när låtarna snittar på ungefär tio minuter blir det kanske stillsamt alltför länge.

Men till slut återvänder gruppens tredje medlem, den italienske slagverkaren Andrea Piccioni, till scenen och drar upp tempot igen, och går snart in in en duett med gästande instrumentkollegan George Oro, som medverkar under spelningens senare del. De två bollar rytmer och fraser mellan sig med bländande lätthet, Piccioni på den lilla italienska tamburinen tamburello som är hans huvudinstrument och Oro på en dohollah, en basvariant av den arabiska handtrumman darbuka.

Efter att slagverken återkommit spelas kortare, betydligt snabbare melodier under slutet av kvällen, och det sitter fint efter den långsamma mellandelen. Även här är de förstås präglade av många solopartier, och det sista ordinarie stycket, som redan går fort, avslutas med en hisnande tempoökning.

Rasmus Klockljung

Annonser