Habib Koité och Bamada
Nalen, Stockholm, 2 december 2017
Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Habib Koité betraktades under många år som Malis nya stora stjärnskott. Numera räknas han snarare till en av veteranerna från det västafrikanska musiklandet.
Sedan han slog igenom på 1990-talet har han turnerat flitigt i Europa och byggt upp en trogen publik till sina konserter. När han i lördags ensam klev ut på scenen i Stockholm kunde han titta ut över ett nära fullsatt Nalen.
På scenen fick Koité snart sällskap av det skickliga femmannabandet Bamada. Detta band av maliska supermusiker innehöll länge den legendariske balafonspelaren Kélétigui Diabaté. Efter dennes bortgång imiterar kompgitarren och keyboardet Diabatés typiska balafon-ytmer.
Koité sjöng som vanligt avslappnat och kärnfullt och visade redan i första låten vilken fin gitarrist han är med distinkta fraser och genomtänkt utmejslade idéer. Hans gitarr är känd för att vara stämd i en pentatonisk skala för att efterlikna det traditionella stränginstrumentet kamale n’goni.
Det var efterhand en otroligt suggestiv musik bandet åstadkom, ett frasande regn av toner där inte en enda kändes onödig. Flödet smalnade ibland av och blev tätare. Drömlika tillstånd formades och gled förbi.
Vid ett tillfälle kommer Eric Bibb upp på scenen. Den i Skandinavien baserade amerikanske bluessångaren har ju gjort en utmärkt skiva ihop med Koité och tillsammans framför de ett nummer från den.
Men den där sista förhöjda och oförglömliga nivån uppstod aldrig denna kväll. Jag minns en magiskt intensivt konsert av Koité i Amsterdam för några år sedan och konstaterade att riktigt så bra blev inte kvällens konsert på Nalen. Möjligen går det att höra att Koité inte längre är det unga hungriga stjärnskottet utan en etablerad turnéräv vars skivor blivit alltmer finstämda.
Efter sista låten applåderar publiken varmt, men knappast taktfast. Några da capo-rop hörs inte och det är närmast oombedda som Koité och bandet återvänder till scenen för en radda extranummer som förstås ingår i spellistan. Först då blir det också lite nerv och tyngd i Bamadas glimrande tonvävar. Något som skulle ha passat bra redan tidigare under kvällen.
text: Anders Pihl
bild: Hélène Lundgren
