Redaktionsbloggen

Strike för americanan när Rootsy rullade in på Kägelbanan

Aaron Lee Tasjan

Ett brittiskt utropstecken i Yola Carter och en gitarrgud med humor och självdistans i Aaron Lee Tasjan – det var två av höjdpunkterna på en stark och regnbågsbred Rolling Rootsy Revue på Kägelbanan i Stockholm i går.

TEXT & FOTO: MAGNUS ÖSTNÄS

Efter en paus 2016 är americanafolket på Rootsy tillbaka med sin rullande teater och huvudingredienserna är liksom 2015 en överbegåvad Nashville-bard, ett noir-country-band och ett helt sjöslag.

Då Justin Townes Earle, Handsome Family och Temperance Movement, nu Aaron Lee Tasjan (bilden ovan), Eilen Jewell och North Mississippi Allstars. Lägg därtill Bristol-födda Yola Carter med en gospelröst som bor i samma kvarter som Mavis Staples och frågan är inte om Rolling Rootsy Revue 2017 är snäppet starkare än sin föregångare.

Låt oss inte fördjupa oss i hårklyveri eller dyka för djupt ner i de olika traditioner som samlats på Kägelbanans två scener denna julikväll. Låt oss bara konstatera att Yola Carter har en ljus och spännande framtid framför sig, om hon vill och orkar – hon skriver engagerade, personliga sånger och har hela arsenalen av röster inom sig.

Eilen Jewell är precis så känslig, sval och rapp som vi vant oss vid. Hennes wingman gitarristen Jerry Miller är på sitt skarpaste humör och tillsammans blandar de ur Jewells katalog, gör en elegant version av Loretta Lynns Deep as your pocket och excellerar i ett par blueslåtar från kommande skivan – Big Maybelles Don’t leave poor me och Albert Washingtons You gonna miss me.

Innan Jewells svartklädda sällskap vred igång sitt skruvade honkytonk-maskineri blåste Aaron Lee Tasjan dammet ur rörförstärkarna tillsammans med basisten Tommy Scifres och trumslagaren Jerry Pentecost. Tasjan, som var här på egen hand i vintras och gav tidiga Dylan-nostalgiker nytt hopp, klev ur den akustiska puppan och visade vilket enastående gitarrgeni som dväljs i den 30-årige Ohio-födde Nashville-bon. Han gör Little Movies från Silver Tears som Bowie och 12 bar blues som Waits fast han egentligen har den underfundiga humor som Lennon-McCartney och Harrison har med sig i det mesta de gjorde. Humor mot en fond av livet självt och nog är de få räknade, de gitarrgudar som efter ett tre-minuters-solo lämnar en med en större förståelse för livet.

Bröderna Luther och Cody Dickinson i North Mississippi Allstars har all det musikaliska geni som krävs för att släppa fram ett jorddämt kreativt vansinne. När pappa Dickinsons söner tajmar ihop sina krafter väller de fram som en oemotståndlig naturkraft.

Brödernas första tjugo minuter lossar Mississippi-deltat ur Saltsjön och gör dödliga attacker mot Mosebacke-terrassens fundament. De öppnar med Mississippi Sheiks Sitting on the top of the world och landar i Prayer for peace från nya skivan med samma namn. De avslutar med att bjuda upp Aaron Lee Tasjan med komp och tillsammans gör de en brutal version av Junior Kimbroughs All night long innan de bryter ut i ett allmänt Allmann Brothers-jam.

En värdig final på en kväll där de svenska inslagen inte skämde för sig. Northern Indians lade om till en Magnellsk feel och Ellen Sundberg och Richard Smitt sjöng Dylan-Band-favoriter med It ain’t me babe som ett gesällprov.

Glömde jag Dave Simonett? Nej då, Tramped by Turtles-sångaren kom och gav smakprov som Weight of the world från hans ”skilsmässoskiva” Furnace. Som ett eget litet boningshus ligger hans sånger mitt i landet av sorg och saknad.

Annonser