Stella Chiweshe
Rönnells Antikvariat, Stockholm, 17 mars 2019
En smått unik afton att möta ”The Queen of Mbira Music”. Stella Chiweshe är på en kortare Europaturné, där Stockholm är av anhalterna. Senast hon var här såg jag henne på Kulturhuset på en spelning 1996.
Stella Chiweshe får en högtidlig introduktion av kvällens arrangör kulturföreningen KROCH. Som den kvinnliga pionjär hon är tog hon över detta andliga instrument – tumpianot mbira – som strikt var förbehållet männen. Men Stella Chiweshe kände redan från tidig ålder att detta var hennes kall. Inget kunde stoppa henne och hon bröt alla barriärer. Nu en erkänd mästare.
Vi inväntar hennes entré. Hon vill komma på rätt tid. Hon skrider fram längst mittgången i dunkel. Hon får en varm applåd. Går fram till mikrofonen som når henne till pannan. ”Uh hu, when did I grow this tall… ” skrockar hon. Lämnar den upplysta orientaliska mattans framkant, och sätter sig lågt i den bakre delen, hänger upp en vacker scarf över mikrofonstativet. Klädd i gul sidenklänning och stor turban. Hon sätter de nakna fötterna mot mattan och viftar på tårna. ”You can take off your shoes, and feel much better”.
Hon plockar upp sin mbira och börjar plocka små toner. Denna musik är normalt så ljudsvag att man knappt hör den, den bör som hon säger lämpligen intas som svaga vibrationer genom fötternas kontakt med marken. Traditionellt placeras tumpianot inne i en kalebass som resonanskälla. Denna kväll spelar hon uppmickat genom en basförstärkare. Hon skruvar på reglagen för att hitta rätt frekvens. Provar sig fram. Berättar medan hon ställer in ljudet.
Som lyssnare är det maffigt att höra de djupa bastonerna förstärkta. Som orgelpipor skjuter tonerna mot höjden, så hör man dem aldrig annars. Stella Chiweshe gillar inte alls vad hon hör. Grymtar missnöjt. ”This song is very old. From the time the birds and people understood each other.” ”Do I hear any birds in here…?” Hon väntar ut den tysta publiken. Med tiden börjar mycket svaga fågelljud höras i bänkraderna. Mbirans drottning blir på muntrare humör. Vi börjar hitta våglängden. Hon plockar vackert på mbiran. Åhörarna är delaktiga med fågelläten. Hon tar upp rasselinstrumentet hosho som har en hypnotiskt ljud. ”This song was before I was born. Before my ancestors there was this music”.
Musik för att nå kontakt med förfäderna. Det är traditionellt helnattsmusik, tills man hittar frekvensen, och förfäderna ger sig till känna. ”Before, this music was forbidden in my country. Now I’m here to play it for you”.
Under kolonialtiden och den vita apartheidregimen var detta förbjuden och farlig musik. I byarna och ute i utmarkerna samlades människor nattetid, i hemlighet. Tog kontakt med förfäderna genom mbirans tonfrekvenser. Förfäderna som var krigare av kungaätt Mhondoros, vägledde och gav råd. Dirigerade gerillakampen.
För kolonisatörerna var detta skrämmande och farligt. Ett kvinnligt spirituellt medium, Nehanda, hade uppenbarat sig och väglett kampen på 1800-talet mot engelsmännen. Och besegrat dem i ett legendariskt gerillaslag. Hon står nu staty utanför parlamentet i Harare. Under 1960- och 70-talets befrielsekamp kom ett nytt kvinnlig spirituellt medium Nehanda fram, en mycket gammal kvinna, och talade genom mbirans frekvenser.
Musiken var det hemliga språket. Denna musik är inte vad vi är vana vid. Det är stop and start-musik. Små plockande toner. Det stannar av. Stella Chiweshe berättar något, tonerna tar vid igen. Tills det blir andlöst, spirituellt. Livsvisdom från en annan värld och tid.
text & illustrationer: Martin Ehrling
OBS: I en tidigare version stod att detta var sista spelningen på Stella Chiweshes turné. Hon spelar även på Världskulturmuseet i Göteborg onsdag 20 mars och på Victoriateatern i Malmö den 21 mars!
