Redaktionsbloggen

Souligt, starkt och säkert – men mer bett efterlyses

Anderson East
Kägelbanan, Stockholm, tisdag 30 januari 2018

Snacket gick hett på stan innan Anderson Easts spelning i Stockholm. Det tidigare Sverigebesöket i augusti 2016 har skapat en buzz kring den förhållandevis unge countrysoulmannen, nu 30 fyllda. Här har vi att göra med en sångare med stark pipa, fick jag höra från höger och vänster.

Och visst, det visar sig stämma. Athens, Alabama-sonen fixar att sjunga känslostark rhythm and blues och southern soul av ett vintage-snitt, med en imponerande säker röst. Han har dock en bit kvar till det riktigt hjärtskärande uttrycket, det där som får stjärnorna ovan oss att tindra i ett helt annat sken och avgrunden att te sig extra djup. Efter att ha upplevt artister som Bettye LaVette och Charles Bradley blotta sina sår på Nalen är det svårt att till mig Anderson East fullt ut.

Det är hela tiden aningen städat, Anderson Easts uttryck. Som om han blivit dumpad av en finputsad CMA Awards-dam och nu måste sjunga ut. Jo, Michael Cameron Anderson – som det står på brevlådan – bor i Nashville numera.

Med ett snortajt band blir musiken övertygande och kompakt. Gitarristen, som utmanar tyngdlagen i sin farligt höga svarta hatt, gör snygga inpass. Från keyboardkillen kommer souliga sounds och det avskalade men effektiva blåset sitter som ett körsbär på toppen av anrättningen.

Låtarna är schyssta passningar till forna tiders storheter. Somliga har Chris & Morgane Stapleton som medkompositörerer, en annan har arena-nallen Ed Sheeran hjälpt till med. En låt ekar av My girl, någon annan av People get ready – vilket blir extra förvirrande då Anderson East sjunger om ett ”train”. Så kommer något som låter som Sam & Daves gamla Hold on, I’m comin’ och då blir jag i stället lite förbryllad över att det faktiskt är originallåten som framförs.

Nåväl. De flesta på den välbesökta Kägelbanan verkar uppskatta det de ser och hör. Det är ju ändå sympatiskt och rätt bra detta. Om Anderson East fixar att fördjupa sitt uttryck har vi något riktigt stort här. Annars en blåögd soulman någonstans i svansen efter Joe Cocker, Roddan och Mick Hucknall.

Han får damerna att röra på sig, och en äldre herre att tuppa av. Orsaken till det senare låter jag vara osagd. Många lite äldre i lokalen denna afton, på plats för att bevittna soulens framtid. Eller det uppfräschade förflutna kanske?

Som extranummer får vi en Cabinet door, med Anderson East ensam på scen med blott sin gitarr. Lite mer av singer-songwriter och country/folk. Där och då finner han en innerlighet som får publiken att tystna (sånär som på en förfriskad duo herrar strax väster om undertecknad). Där och då finner han en väg inåt och utåt.

Timo Kangas

Annonser