Yakumbé
Stallet, Stockholm 23 mars
Yakumbé är slagverksensemblen som tagit de traditionella sambainstrumenten långt bortom enbart den brasilianska musiken. Här ryms inspiration från andra delar av Latinamerika, men faktiskt även svensk folkmusik. På gruppens andra skiva, som släpps i samband med denna konsert, finns flera traditionella svenska folksånger med, och dessa utgör större delen av kvällens första set.
En emigrantvisa inleds med att Signe Bäck sjunger hela sången a cappella innan en ensam trumma kommer in och hela bandet körar, och genast förvandlas den stillsamma, sorgliga folkvisan till en kraftfull, pulserande sång. När sedan resten av instrumenten kommer in blir det riktigt mäktigt.
I sången Hälleberget läggs dubbelklockan agogó och metallrasslet chocalho åt sidan, och rösten kompas av förvånansvärt lågmälda trummor, med inte mindre än fem surdo (bastrummor) i olika storlekar. Även här är det riktigt effektfullt när fler röster kommer in i refrängerna en bit in i låten.
Yakumbé tar sig även an Finpolskan, här omdöpt till Fripolskan. Den har redan traditionellt en rätt skiftande rytmik, där vissa takter har kort etta medan andra har raka trioler, och detta överför bandet till slagverken på ett mycket intressant och skickligt sätt där melodirytmen betonas på surdo.
Gruppen spelar även en hel del instrumentala låtar, och då finns det mer utrymme för att verkligen släppa loss på slagverken. En av konsertens höjdpunkter är Närhi, som är synkopmättad, pulserande och oerhört svängig, med ett fint soloparti på virveltrumman caixa. Plötsligt dras tempot ner rejält, och svänget blir ännu tyngre innan låten återgår till ett myller av rytmer. Det är imponerande att Yakumbé är hypertajta även i de mest invecklade rytmerna och de snabbaste unisona fraserna.
Kvällens längsta låt blir extranumret Afrocumbia, där bandledaren Juan Romero anför även publiken, som sjunger efter honom i ett otal ständigt skiftande fraser. Stallet är utsålt denna kväll, och de allra flesta i publiken är på fötterna och dansar loss som allra mest under den här låten, som aldrig verkar vilja ta slut.
Under de drygt 25 år som Yakumbé funnits har de stått för rytmerna i bland annat oräkneliga demonstrationståg, men här visar de att de även är ett dansgolvsvältande liveband utan dess like.
text & bild: Rasmus Klockljung
