Skivrecension

Traditionell country Lira Gillar

Alison Krauss

Windy City

Skivbolag: Capitol Records
Recenserad av: Pierre Eriksson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Det sägs ofta lite slarvigt att både det ena och det andra är som balsam för själen, men frågan är om något stämmer bättre in på det påståendet än Alison Krauss eteriska sopran. På samma gång klar och varm, innerlig och personlig, känslig och lugnande, sofistikerad och graciös. Som vore hon ett utomjordiskt väsen hitsänd för att spela på mänsklighetens innersta strängar.
Det har gått sex år sedan Alison Krauss gav ut ett album senast, då tillsammans med de långvariga samarbetspartnerna Union Station. Dem har hon till största delen gett ledigt den här gången och tar därmed också tydliga avsteg från den förfinade popinfluerade bluegrass som gjort henne till hyllad megastjärna. I stället är Windy City en ren coverplatta med tio traditionella – och inte sällan smäktande – country- och bluegrasslåtar där såväl stråkarrangemang som blås tillåts färga musiken på ett spännande sätt.
Även om låtarna är hämtade från fyra decennier – med en majoritet från 1950- och 60-talen – lyckas Krauss på något märkligt sätt foga samman allt till en helhet och få det att låta traditionellt och nutida på samma gång. Alison Krauss må inte ha gjort sig känd som låtskrivare, men hon besitter en osviklig förmåga att förvandla andras låtar helt till sina egna, ofta med ett underliggande stråk av melankoli som gemensam nämnare.
På Windy City märks bland andra John Hartfords Gentle on my mind där Krauss tar ner tempot några snäpp jämfört med Glen Campbells version, ger det hela en luftigare förpackning med drivande vispar, längtansfylld steel guitar och intensiv stämsång som lyfter låten till en av skivans starkaste. Roger Millers River in the rain blir i Alison Krauss tappning en längtande kärlekssång. Avslutande, småputtriga You don’t know me visar prov på en av Krauss bästa sånginsatser någonsin och den spelglada blåssektionen i It’s goodbye and so long to you för tankarna till New Orleans.
Precis som väntat är produktionen (signerad Buddy Cannon) och de instrumentala insatserna oklanderliga. Husbandet bestående av idel studiomusikeradel gör precis allt rätt. Varken för mycket eller för litet, men med stor precision och fingertoppskänsla bygger de en svårslagen musikalisk grund för Alisons röst.
Några av hennes vapendragare från Union Station gör visserligen pliktskyldiga inhopp på någon enstaka låt, men det är inget som lämnar något större avtryck. Förutom Barry Bales, den lågmälde kontrabasisten i Union Station som kanske ofta hamnar lite i skymundan bland de andra strängvirtuoserna i gruppen, som faktiskt spelar på samtliga spår på Windy City (förutom ett som är baslöst). Det är lätt att förstå varför han är en av de mest eftertraktade kontrabasisterna vad gäller akustisk musik med sin rena men finessrika spelstil, som alltid lägger ett skönt sväng som de andra kan luta sig mot.
Även om Windy City är en fenomenal skiva av en fantastisk artist kan jag inte låta bli att sakna de mer akustiska tongångarna från hennes bluegrassalbum. Alison Krauss har onekligen nått en position i musikbranschen där hon får göra precis vad hon vill, men kanske att hon ändå blir som allra bäst när hon får stångas med de andra ekvilibristerna i Union Station.