Skivrecension

Drabbande jazz Lira Gillar

Isabella Lundgren

Where is home

Skivbolag: Ladybird/Naxos
Recenserad av: Magnus Östnäs

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Isabella Lundgrens förra skiva Somehow life got in the way var en rapport från en existentiell vandring där Lundgren med förhöjd närvaro band samman trions intima med kammarorkesterns breda spektra i sånger ur den amerikanska sångboken. På nya skivan Where is home har Lundgren skalat ned formatet och lagt tyngden på trion i en skiva med tio av elva originallåtar där i stort sett all text och musik är skriven av Lundgren och där hon går allt djupare i det egna uttrycket.
Isabella Lundgren ställer öppna frågor om var vi går för tröst och hopp med en röst som bär vittnesbörd inifrån texten själv. Nobody falls short avslutar Isabella i Fear and trembling. “There’s no need to pretend, love will conquer in the end”. Hon är blytung, lätt som cirrusmolnen och blandar hymner som Fear and trembling med bekännelsebluesen Penitential rite.
Skivan inleds med ett utsnitt av Charlie Chaplins film A king in New York – Chaplins satir av landet där han anklagades för skattefusk och i mccarthyismens häxjakt anklagas för att vara kommunist. Baksidestexten berättar att den här skivan handlar om makt och makthunger som roten till det onda. Men liksom Chaplins film handlar Where is home också om frihet. En radikal existentiell frihet. Titelspåret är en fransk ballad med pianospel som lägger världen tillrätta och en röst som bevekar stormrörda skyar. Where is home är en välspelad, välskriven skiva som genrebefriar i händerna på Calle Bagge, Niklas Fernqvist, Daniel Fredriksson och Isabella Lundgren. Det är starkt, drabbande och eget. Stundtals är Where is home det bästa som går att lyssna till hösten 2016 i Dylans år.