Finn Loxbo, Karin Johansson

Dela den här recensionen:

Finn Loxbo, Anders Vestergaard
I’m fine with the swirling colors

Finn Loxbo skivdebuterade som folksångare/singer-songwriter – med albumet Lines, curtains (Kning Disk 2012) – men har sedan dess utvecklat sin musik i en mängd olika riktningar. Dels i exempelvis banden Doglife och, tidigare, Strändernas Svall, men även som improviserande soloartist, vilket man kunde höra på Eter som släpptes för ungefär ett år sedan. De båda nya skivorna är en fortsättning på det spåret: sparsmakad, men samtidigt dynamisk och stämningsskapande improvisationsmusik.
Gitarr/trum-samarbetet på I’m fine with the swirling colors består av två långa låtar som har tystnaden och mellanrummen som en tredje medlem. Anders Vestergaard hörde jag senast i explosiva Yes Deer, recenserad i ett tidigare nummer. I duon med Finn Loxbo är trummorna och slagverken mer undersökande ljudverktyg än rytmiska kuggar. De hittar någonting i de små, musikaliska processerna, ett slags zenkänsla, utan att musiken riktigt fastnar. Kanske hade de behövt ännu mer tid på sig, det gnistrar sällan.
Vent är däremot mer spännande att lyssna på. Karin Johans­sons pianospel tar för sig, pianoklangerna och Loxbos abstrakta gitarrspel glider in i varandra på ett fascinerande sätt. Förutom gitarr och piano spelas det också dragspel och elektronik. Det är ett stort spektrum av klanger, flera kortare låtar, men med en tydlig helhet. På Transit och Passage känns det som att rummet andas, en näst intill mystisk känsla infinner sig. På Attic hörs sjöfåglar, de omgivande ljuden känns helt naturliga. På Claim, en bra bit in i skivan, när även röster dyker upp, kommer jag att tänka på Maja Ratkje och Hild Tafjords fantastiska duo Fe-Mail. Och sedan, på de två sista låtarna kommer något helt annat. Ett blixtrande samarbete!