Skivrecension

Uttolkare.

Bob Dylan

Triplicate

Skivbolag: Columbia
Recenserad av: Magnus Östnäs

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Nobelpristagaren har varit i stan, hämtat sitt pris och lämnat efter sig ett nytt album. Tre skivor med tio låtar på varje. Tio: symbolen för kärlek och ljus – som svar på intervjuarens fråga. Och vi kommer ändå undra varför han börjar med I guess I’ll have to change my plans (sic) med ett halvimiterat storbandsställ och avslutar med Why was I born.

Triplicate är Bob Dylans tredje skiva med sånger ur den amerikanska sångboken där Shadows in the night var första steget, inte som en hyllning till Ol’ blue eyes utan mer som han säger i intervjun med Bill Flanagan: ”He’s a guide. He’ll point the way and lead you to the entrance but from there you’re on your own.”

 

Bob Dylan har alltid själv gått genom porten, även om han letts dit av de många. Han har stulit, citerat och lånat, nu återbördar han något av allt han fått av dessa enkla men o så komplicerade sånger om livet, och han sjunger dem på ett sätt som avtäcker dem, nonchalant och hjärtskärande.

 

Dylan kör sitt treackordsband rakt in i storbandsflottan och frilägger med lätt hand smärtpunkterna i texterna. Det blir stundtals genialt, stundtals kantigt och nästan alltid i känslan. My one and only love, Why was I born, Irving Berlins How deep is the ocean. Och uppklarade September of my years. “As a man who has always had the wand’ring ways. Now I’m reaching back for yesterdays.”

 

Men Triplicate är ingen odyssé i ett förlorat landskap. Dylan försöker inte omfatta eller definiera. Samlingen är mer av en levd förefintlig tankeström. Dylan åldras inte i drömmar, han frilägger på sitt sätt det oss givna. Av tröst och tanke, åt tröst och tanke givet. Med lätt hand, en ögonblicksbild tecknad i kol.