Skivrecension

Rock

Elvis Presley

The searcher – The original soundtrack

Skivbolag: Legacy/Sony
Recenserad av: Magnus Eriksson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

I julas visade SVT dokumentären The searcher i två delar. Det stora värdet med den var, som jag ser det, att Elvis Presley framställdes som en i alla avseenden färgblind sökare, inte som alltför ofta tidigare (inte minst i den självgoda svenska rockhistorieförfalskningen) som en kompilator och viljelös plagiatör. I stället fokuserade serien på Elvis Presleys aktiva förhållningssätt till de musikaliska traditioner (både anglo-amerikanska och afrikansk-amerikanska) som han tidigt kom att att älska.

Det var ett perspektiv som vägledde kapitlet i Francis Davis bok The history of the blues i mitten av 1990-talet; tidigare var det inte tänkbart att ge Elvis Presley ett eget kapitel i en blueshistoria. I den nyare amerikanska forskningen är det också en självklarhet att analysera Elvis Presley som en självständigt arbetande artist som stod i en aktiv dialog med främst afrikansk-amerikanska traditioner, inte som en usurpator.

I dokumentären The searcher återkommer också Thom Zimny till hur Elvis Presley i sin ungdom sökte upp rhythm and blues- och gospelartister backstage efter deras framträdanden för att samla intryck och för att lära sig, något som Francis Black också berättade om.

Soundtracket till The searcher omfattar tre cd. På två av dem hör vi de inspelningar med Elvis Presley som i mer eller mindre komplett form hördes i dokumentären. På den tredje skivan finns musik som inspirerade Elvis Presley, originalinspelningar av låtar han tolkade men också låtar som på olika sätt inspirerade honom. Till de senare hör Odettas version av Blowin’ in the wind, liksom hennes version av den enda sång av Bob Dylan som Elvis Presley spelade in: Tomorrow is a long time.

De två skivorna med Elvis Presleys egna inspelningar är upplagda som programmet. Det utgår från tre avgörande skeden i karriären: de första åren, återkomsten efter lumpen, comebacken med tv-showen från Memphis och åren närmast därefter. Det blir en aning hoppigt, fast det innebär också att det är musiken som talar i stället för inspelningsdatumen.

För egen del beklagar jag att filmerna och filmlåtarna behandlades på ett mer traditionellt sätt i dokumentären. När Ernst Jørgensen (som gjort ett bragdarbete med Elvis Presleys diskografi) samlade fyrtio filmlåtar på dubbel-cd:n Elvis at the movies 2007 blev resultatet en egen och övertygande linje i Elvis Presleys kanon.

Jag tycker också att det var synd att studioinspelningarna släpptes i och med analysen av Separate ways från 1972. De senare studioskivorna hör till höjdpunkterna i Elvis Presleys konstnärsskap.

Det viktiga är dock att Elvis Presleys självständighet och sökande i förhållande till skilda traditioner illustreras av både dokumentären och skivorna. Kanske kan vi äntligen slippa amsagorna om Elvis Presley som en plagiatör och nickedocka som till råga på allt tog slut efter lumpen.

Fotnot: Dokumentären The searcher visas på SVT Play t o m 23 mars. https://www.svtplay.se/elvis-presley-the-searcher