Richard Thompson

Dela den här recensionen:

Richard Thompson är en gedigen artist. Som gitarrist är han praktiskt taget oöverträffad. Som sångmakare har han skapat sig en nisch: de sorgesamma berättelserna om människor på livets bakgård, ofta utan kärlek och hopp. Men han har även skapat kärleksfulla klassiker, sardoniskt humoristiska livskommentarer och melodier som andas stark folktradition. Han lämnar sällan ifrån sig halvfabrikat, utan allt är av hög kvalitet, må vara med enstaka udda och oväntade ackordföljder.
Still är ännu ett sådant album. Det följer i spåren på det senaste, lysande albumet Electric, från 2013, med närapå felfria sånger som lyssnaren snabbt kan ta till sig. Man känner igen genreblandningen. Från de folkinspirerade spåren, som skivans musikaliskt enklaste spår, den lysande keltiska countryballaden She never could resist a winding road och Beatnik walking med dofter av ragtime och bluegrass; rockabilly på Long John Silver; rock i Creedence Clearwater Revival-inspirerade Patty don’t you put me down.
Medan Josephine, med sina vackra, akustiska ackordföljder låter som ett medeltida poem – ett mindre mästerverk. Lägg sen till solona – säckpipsinspirerat på She never could resist …, mer stunsigt på Buttoned up och Long John Silver, rockigare på No peace no end – inspirerande men aldrig överväldigande – en oumbärlig beståndsdel i den Thompsonska mixen.
Enda frågetecknet är avslutande Guitar heroes, en 7:39 lång hyllning till Thompsons egna gitarrhjältar. Thompson kan felfritt imitera Django Reinhardt, Les Paul, Dale Hawkins, Chuck Berry och Hank Marvin, men spåret är något av ett revynummer och känns malplacerat i en för övrigt väl sammansatt skiva.
Förutom Thompson medverkar hans liveband med Michael Jerome (trummor) och Taras Prodaniuk (bas). De har fått lite extra hjälp av Jim Elkington (piano, gitarr), Wilcos gitarrist Jeff Tweedy, som även producerat skivan, samt Liam och Sima Cunningham (sång). Exakt vad producenten Tweedy har tillfört skivan är svårt att säga, för han har inte precis satt någon egen prägel på den. Kanske har han varit för vördnadsfull eller så ansåg han att Thompson är bäst som han är?