Alex Zethson

Dela den här recensionen:

Dubbelskivor, speciellt dubbel-cd, hör verkligen inte till vanligheterna i dag. I och för sig aldrig det populäraste formatet, men än mer en anomali i den låt-Spotify-Itunes-värld som den mesta musik av i dag befinner sig i.
Pole of inaccessibility tycks för övrigt, efter googlande och sökande, vara märkligt frånvarande på de vanligaste musikkanalerna, förutom tidigare nämnda även Youtube, Bandcamp etcetera. På Soundcloud hittar jag dock ett litet utdrag.
Blott ett utdrag dock, för Zethsons skivor är två precis som “låtarna”, som är timslånga. Piano, piano, mörkt, brummande, lätt brusande. Deprimerande säger någon jag spelar skivan för. Enformigt, visst, men det är förstås också det som är själva grejen. För nog är det så att man efter lite lyssnande sugs in, plötsligt uppfattar de små, små nyanserna för att sen försvinna rakt in i musiken.
Något mer skulle man kanske ha önskat men då skulle samtidigt den där jublande kompromisslösheten aldrig ha uppfattats lika hård och kaxig. Under vissa lyssningar av Pole of inaccessibility känns det till och med som den bästa piano-ambient jag hört. För att försöka ge en vink om hur det låter med referenser många känner till: musik mitt emellan Keith Jarretts längsta improvisationer och Brian Enos mörkaste stämningsskapande.