Orakel

Dela den här recensionen:

På de nyligen återfunna inspelningarna med John Coltrane, Both directions at once, finns en trioversion av Nature boy, utan McCoy Tyner, som är så oändligt vacker och stark med Jimmy Garrisons mäktiga, närmast besjälade basspel. Jag tänker på den inspelningen när Torbjörn Zetterberg driver låten Blodspredikan framåt tillsammans med Konrad Agnas öppnande ride- och virvelspel och Per Texas Johanssons stundtals blödande tenorsaxofon. Blodspredikan låter som att den spelats in i vargtimmen en höstnatt. Låten öppnar den här nybildade trions skiva. Texas och Zetterberg är ju gamla spelkamrater och Agnas och Texas ett tämligen nyfunnet radarpar. Allt är ju inte Coltrane och låter heller inte Coltrane och ska inte låta Coltrane eftersom musiken hämtar luft från många håll, men klart är att den här trion är ämnad för stora saker. Fint att även filosofen John Rawls får hänga med bakom slöjan i Ursprungspositionen där frihet och fördelning hänger intimt samman i en rå version där Zetterberg kör grovmalet ostinato för stråke och Texas klarinett skär ut stora stycken rymd. Det är bara att konstatera att svensk jazz berikats storligen efter att Texas stämplat ut från narkos­avdelningen och tagit de långa rulltrapporna i Flemings­berg hem igen.